PETER CETERA, Cirkus, Stockholm den 19 maj 2016

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Peter Cetera hoppade av trotjänarna i Chicago redan 1985, och hade därefter en blomstrande period under ett antal år i samband med releasen av mulitplatinasäljaren Solitude/Solitaire och uppföljaren One More Story. Därefter började karriären sakta peka neråt. I alla fall rent kommersiellt. Fast försvann gjorde Cetera aldrig. Albumen fortsatte komma även om det gradvis blev allt glesare mellan livstecknen. Senaste verket Another Perfect World såg dagens ljus för femton år sedan, och det är ungefär där vi alltjämt befinner oss. Tystnaden har varit total vad gäller nytt material om man nu bortser från ett tämligen överflödigt julalbum 2014.

Det är tydligt att mannen som fyller sjuttiotvå i september har börjat summera karriären. Fast helt över är det inte. En kortare USA-turné avverkades i våras, och nu i dagarna var det Europas tur att föräras ett besök. Eller snarare två. Endast Stockholm och Schweiziska Lausanne var nämligen inbokade. När denna text läses är sångaren garanterat redan tillbaka i USA igen.

Men man får vara tacksam för det lilla, som det heter. Särskilt som Stockholms Cirkus faktiskt låg inom räckhåll för ett besök från basen i Skåneland. Eller kanske framförallt för att Cetera faktiskt visade sig vara vid full vigör och mer därtill. Rösten lät i alla fall förvånansvärt välbehållen och framförandena rent allmänt minde onekligen om fornstora dagar. Redan i inledande Restless Heart släppte alla eventuella tvivel om kapaciteten, och den klara fylliga sången tedde sig lika oklanderligt tjusig som det perfekt lagda frisyren och den eleganta, välsittande svarta kostymen. Sedan behöver det väl knappast påpekas att stjärnan backades av ett imponerande meriterat och lyhört genomproffsigt band,som gjorde precis vad de skulle för att chefen och helheten skulle glänsa från sin allra bästa sida. Sedan må det vara hänt att bandpresentationen blev onödigt långrandig och att mellanstnacket rent allmänt tedde sig en aning ofokuserat och kanske väl bakåtlutat.

Repertoaren då? Ja klyschan säger förstås att balladerna dominerade. Möjligen är det så, men inte så mycket som man skulle kunna tro. Setlistan var onekligen mer diversifierad än förväntat. Renodlade poplåtar, som top tio-hitsen One Good Woman och Along Comes a Woman lyste också. Liksom den stötigt rytmiska Stay the Night, smått bluesbestänkta Save Me med tillhörande minijammande och en starkt medryckande version av Chicagosignaturen 25 Or 6 to 4 med skön jazzkrydda.

Ja, också serverades det som sagt ballader. If You Leave Me Now, After All, The Next Time I Fall, Hard to Say I´m Sorry, Hard Habit to Break,och naturligtvis Glory of Love, det odödliga kärlekstemat från The Karate Kid, Part II. Alla fanns de med. Samt You´re The Inspiration, som ackompanjerades av en anekdot där Cetera avslöjade att denna sång faktiskt var avsedd för countrylegenden Kenny Rogers initialt, men när han nobbade spelade Chicago in den istället med känt resultat.

Summa summarum kan man allså lätt hävda att sångaren bjöd på en välavvägt varierad och hitspäckad show. Att ljudbilden präglades av en smakfullt nyanserad lyxighet är också givet. För att inte tala om känsla och genuin kärlek till musiken. Sistnämnda känns nödvändigt att påpeka eftersom den här typen av välproducerad soft vuxenpop oftast blir rutinmässigt sågad och beskylld för att vara såväl opersonlig, som överdrivet perfektionistisk och allt annat än genuin . För gudarna ska veta att det finns gott om folk – och då inte minst bland kollegorna – som sätter en ära att sabla ner mer eller mindre för sakens skull. Eller i alla fall för att den inneboende otrendigheten och “smörigheten”. Själv är jag dock en ogenerad beundrare av denna dyrt ljudande genre. Jag uppskattar yrkesstoltheten, att låtskrivarhantverket sätts i fokus och att inget lämnas åt slumpen. Som denna afton då Peter Cetera med emfas visade att han alltjämt är en högst värdig representant i dessa sammanhang. Vi talar balsamerande skön vuxenshow där ingen – allra minst huvudpersonen själv – bad om ursäkt för sin ambition att skapa den snyggaste och mest putsade ljudbild som gick att uppbringa.

skriven 2016-05-22

print

Våra samarbetspartners