Klicka på bilden, för att se hela bilden
Josh Groban goes musical fullt ut. På senaste albumet, förra årets Stages, har den skönsjungande sångaren valt att nära sina rötter genom att spela in ett gäng favoritnummer från Broadways musikaliska hits. Ett så kallat pet project har förverkligats, och det är ju på sitt sätt trevligt. Men på pappret låter det dessvärre inte jättespännande, och det är det väl inte heller. Vokalister spelar trots allt in den här typen av material i parti och minut nuförtiden även om få går hela vägen och släpper ifrån sig ett helt album. Inte minst av denna anledning hade jag föredragit en “vanlig” skiva med diverse classic cross overlåtar och/eller en fortsatt utveckling av den vuxenpopiga ådran istället för det här.
Men med detta sagt, det är klart att amerikanen när han nu tillägnat i stort sett hela sin nya show till detta album levererar. Inte bara för att han har yrkeskunnandet, utan även för att han både har känslan och verkligen hyser stor kärlek till genren. Lägg därtill att mannen vid varje turnéstopp engagerar en lokal tjugomannaorkester som ackompanjerar och en dito kör vid behov, så förstår säkert var och en att detta projekt inte är något hafsverk.
Repertoaren då? Well, en del sånger tillhörde verkligen stapelvarorna, som även den måttligt kunnige lär vara bekant med. Som den melankoliska Try to Remember från The Fantasticks, The Phantom of the Operaklassikern All I Ask of You i duett med brittiska musicalstjärnan Louise Dearman och What I Did For Love från dansanta A Chorus Line. Alla givna höjdpunkter i Falconersalen, förstås. Fast även andra inte fullt så högprofilerade alster, typ powerballaddoftande Les temps des cathedrals hämtad från franska Notre-Dame de Paris och ABBA-herrarna Björn och Bennys Chesslagnummer Anthem averkades.
Ja, sedan slängde sångaren ut några icke musikalrelaterade sånger också till slut. Placerad vid flygeln framförde han en av de absolut vackraste sångerna i katalogen, närmare bestämt February Song. Ett av de finaste ögonblicken denna afton, om ni frågar mig. Mest överraskande var dock att signaturmelodin You Raise Me Up plockades fram som ett slags extra extranummer. Trettiofemåringen berättade att han inte haft med sången ifråga på ett tag eftersom han sjungit den så mycket. Men i den danska huvudstaden dök den upp som senkommen musikalisk dessert av det storslaget pompösa slaget med kaloristinn körinsats som klimax.
Mäktigt, är väl ordet jag letar efter, och mäktig var hela föreställningen som helhet också. Samtidigt måste jag dock säga att Groban trots allt av allt att döma mycket medvetet gått in för att låta melodierna och inte minst texterna andas ändå och inte dränkas i utanpåverk. Vad mer? Jo, Groban var generös med mellansnacket och påminde oss om att hur duktig historieberättare han är Storys om den obekväma skoltiden och mammans karriärstöd varvades med bakgrundstecknande om sångerna och det senaste dygnet i Köpenhamn.
Det var uppenbart att Groban trivdes, och att kände sig fullständig naturlig där på scenen när monologerna bara flödade ur honom. Så om något inbillar jag mig att den här turnén utgör bra uppvärmning av scenvanan inför debuten på Broadway i den smått experimentella musikalen, den otympligt betitlade Natasha, Pierre and the Great Comet of 1812 i september.
skriven 2016-05-09
