Klicka på bilden, för att se hela bilden
Få om ens någon är större än Adele för tillfället. Ändå hade hon inte släppt något nytt album på fyra år när nya verket 25 släpptes i höstas. På samma sätt hade turnerandet legat nere lika länge på grund av barnafödande och annat. Under tiden var profilen i offentlighetens ljus extremt låg, att ständigt vara till hands är inte direkt den här sångerskans melodi. På samma sätt är hon vare sig trendig eller ouppnåelig. Adele kör helt enkelt bara sitt race och låter sig inte förändras. Rimligen borde inte denna ickestrategi fungera i dagens ständigt föränderliga digitala värld där törsten efter nya stilar och meningslösa nyheter om artisternas yttre och privatliv får mer uppmärksamhet än det senaste musikaliska livstecknet.
Ändå har brittiskan gått hem i världens stugor på ett nästan osannolikt sätt. Visst, talangen är odiskutabel, det behöver knappt nämnas. Den är grunden för allt. Men att någon som är så oförfalskad, genuin och vanlig blivit en sådan framgångssaga förvånar likväl i alla fall en aning.
Å andra sidan är det kanske precis detta som förutom den där begåvningen utgjort en så viktigt del av succén. I det sedan länge utsålda Forum visade sångerskan upp denna sida fullt ut. Det fanns i stort sätt noll distans mellan henne och publiken. Fansen fick komma upp på scen och både kramas och ta selfies, och själv pratade sångerskan på både ofta och mycket om både jobb, vardagligheter och kärleken. Utan att nu lägga några värderingar i uttrycket, så är sångerskan en riktig pratkvarn på scen, och när hon konverserade med publiken lät det mest bara som om hon konverserade med sina väninnor och polare.
Fast vid sidan om detta älskvärda om än tidvis långrandiga flamsande är förstås Adele också ett riktigt fullblodsproffs. För på bara några sekunder efter varje spontanprat försvann lössläpptheten, glimten i ögat och den välbekanta tämligen grova brittiska dialekten, varpå hon förvandlades till den sofistikerade sångerskan med full kontroll på sitt uttryck. Andra gör förstås samma sak, självaste Céline Dion är ett bra exempel på detta – men sällan är kontrasten så stor som i Adeles fall. Jag såg det titt som tätt denna afton, och det var mer imponerande än vad man skulle kunna tro.
Sedan gav förstås scenografin i form av en tjusigt sober och stilfull scen och en musikalisk backning bestående av ett tjugotal personer en perfekt inramning åt den själfullt sofistikerade repertoaren. För när vokalissan väl tog ton handlade det förstås enkom om de stora inte känslorna. Som i läckert stämningsfulla Set Fire to the Rain, mäktiga Bondtemat Skyfall, lätt valsiga Sweetest Devotion och kvällens förmodligen mest bejublade nummer, den rysansvärda allsångsfesten Someone Like You.
Men om nu dessa nummer visade upp Adele från sin mest pampiga sida, så använde hon sig av ett annat approach i andra sånger och lät större delen av orkestern vila. Det stora känslosvallet kan föga förvånande passa i det mindre avskalade formatet också som bekant, och i sådant som opluggade Million Years Ago och pianobaserade All I Ask – ett potentiellt paradnummer i en musical om ni frågar mig – lyste engelskans blåögda soul minst lika starkt som i något annat mer storslaget arrangerat alster.
Fast få kan leva på en balladdiet allena, så när Rolling in the Deep till slut äntligen kom som sista extranummer var det närmast förlösande. Sedan må denna gospelananarukna upptempodelikatess knappast vara representativ för sångerskan, men den satte onekligen en euforiskt catchy punkt på en afton med en sångerska, vars tidlösa alster alldeles säkert kommer att glädja generationer.
skriven 2016-05-04
