Klicka på bilden, för att se hela bilden
Westcoast är inte bara en notorisk vattendelare i kritikerkretsar, det är också en ganska odefinierad genre som rör sig någonstans där vuxenpop, likartad rock, melodiös jazz och soultendenser möts. Men en sak kan man vara säker på, och det är att det som bjuds inom de här musikaliska regionerna alltid är av det ytterst slickade slaget. Som denna afton då C, W, F intog KB:s scen. Eller vi kanske ska vara tydliga här; som antyds här ovan är det ju så att Chicagos ex-sångare Bill Champlin, Totos nuvarande dito Joseph Williams och svenske gitarrvirtuosen Peter Friestedt har en konstellation ihop. Ingen direkt nyhet, kanske. Fansen med koll vet att trion har samarbetet från och till flera gånger tidigare – förra årets självbetitlade album är det senaste – men det är samtidigt ett jämförelsevis lågprofilerat projekt som gör att många beundrare dessvärre missat deras existens.
Fast de uppskattningsvis sisådär fyrahundra själar som trots allt hittat till den Malmöitiska rockklubben denna söndag hade förstås all anledning att vara belåtna med vad de serverades. Som sig bör backades huvudpersonerna av ett ytterst kompetent band med Friestedt själv i spetsen. Champlin och Williams å sin sida bekräftade att de alltjämt har både (röst)resurserna och känslan i behåll. Liksom inspirationen, för övrigt. Trots den perfektionistiska musikaliska inramningen vilade det mest bara en otvunget avslappnad stämning över tillställningen. Varje ton och detalj satt precis som den skulle, men samtidigt tedde sig det hela faktiskt rätt opretentiöst och till och med lössläppt.
Repertoaren å sin sida skulle mycket väl enbart ha kunnat bestå av trions gemensamma material, men istället för att råplugga senaste verket avverkades istället en del gods från Champlins och Williams moderband också. Som till exempel en trogen, men ändå ovanligt groovy version av Totos Pamela och Chicagos USA-etta Look Away med viss klädsam själfullhet adderad som bonus.
Utöver detta pendlade setlistan mellan sådant som renodlade och tillika Steely Dan-doftande westcoastesset Nightfly, fina popbakelsen Aria, hårdsvängande extranumret Headed For the Top och en cover på Turn Your Love Around, begåvad med märkbart mer jazzig approach än George Bensons original. Variationen var alltså både välavvägd och uppenbar, men oavsett vad som nu framfördes kunde man vara säker på att allt lät lika sofistikerat som hantverksmässigt imponerande. Självklarheter i sådana här sammanhang förstås, men det tål att påpekas ändå. För när sådan här musik framförs är perfektionism inget annat än en hederssak. Sväng, groove och starka melodier är förvisso nödvändigheter, men ljudbilden måste samtidigt alltid vara kaloririkt snygg och välarrangerad, och dessa ideal levde Champlin, Williams, Friestedt och resten av sällskapet på scen inte helt överraskande upp till. Utan att ta till överord kan man till och med hävda att deras show utgjorde ett skolexempel på hur genren kan och ska låta.
skriven 2016-05-02
Du kanske gillar:
ROBBIE WILLIAMS, Parken, Köpenhamn den 7 augusti 2017
JERRY WILLIAMS, Stora scenen, Stortorget den 11 augusti (Malmöfestivalen 2017)
MARTY STUART, Slagthusets Teater, Malmö den 2 september 2022 – öronfägnad signerad mångsidig countrystjärna som gav järnet
SWEDEN ROCK 2011, dag 4 (lördagen den 11 juni) med bland andra NIFELHEIM, HAWKWIND och OZZY OSBOURNE
