Klicka på bilden, för att se hela bilden
De flesta känner säkert till historien. Dixie Chicks gick från att vara en av countryns mest omfamnade storsäljande gullgrisar till att bli hatade och stämplade som landsförrädare över en natt. En negativt färgad kommentar om George W. Bush i samband med en konsert i London 2003 fick mången fans att gå bananas, varpå karriären gick i stå. I alla fall på hemmaplan. Sedan blev saken inte bättre av att sångerskan Natalie Maines avfärdade kollegan Toby Keith och hans stridslystna hit Courtesy of the Red, White and Blue som ignorant. Snarare tvärtom. Fejden vanns av Keith på knock out, som blev en av 00-talets bästsäljande artister. Fast chicksen skulle komma tilbaka. Det diversifierade omebackalbumet Taking the Long Way vann fem Grammys, sålde i nästan fem miljoner exemplar och vann trion många nya fans utanför de sedvanliga countrykretsarna.
Ungefär där befinner sig Dixie Chicks fortfarande. De har långt ifrån gått vidare. De stampar alltjämt på samma ställe, och det är väl inte det sämsta. Problemet är bara det att ett decennium förflutit utan ett nytt inspelat livstecken. Sidoprojekt i all ära, men vid det här laget borde de rimligen ha släppt något nytt. De är för unga för att bara lägga ner kreativiteteten, och åka runt med samma välbekanta – och i sanningens namn inte direkt enorma – sångkatalog år efter år. Fast kvällens personliga, men dessvärre väl nyanslösa cover på Prince Nothing Compares 2 U var förstås påpasslig och överraskande, det ska inte förnekas.. Men för övrigt kände man igen sig i stort sett fullt ut från trions förra besöki i regionen i Köpenhamnska Falconersalen för drygt två år sedan.
På gott och ont brukar sådant beskrivas som, men om något är tillräckligt starkt och minnesvärt är det lätt att ingorera den repetativa känslan och ta emot det som bjuds med öppna armar ändå. Som i det här fallet. För Dixie Chicks är verkligen lätta att gilla. De har funnit en guldåder där de plockar influenser från såväl countryns traditionalister och,americana som från Nashvilles radiocountry och en del annat, typ västkustrock, och de gör i stort sett allting övertygande med en slags odefinierbar fräschör och tydlig modernitet. Inledande The Long way Around var till exempel närmast perfekt countrypop, Easy Silence en bedårande akutstisk ballad, bejublade White Trash Weddng härligt partajig bluegrass och självklara extranumret Not Ready to Make Nice ett trotsigt statement med countryfierad powerballadapproach.
Dixie Chicks fortsätter imponera således, och denna kväll påmindes man ännu en gång om att systrarna Martie Maguire och Emily Robisons instrumentala insatser faktiskt utgör minst lika viktiga beståndsdelar som Natalie Maines karakäristiska röst. Och på tal om just det vokala, stämsången i sådant som opluggade Travelin´Soldier var verkligen rysansvärd. Likaså får man beundra att spelglädjen var så pass hög med tanke på att bara sisådär drygt tretusen själar hade sökt sig till arenan för att se denna väloljat tjusiga och till synes påkostade show.
skriven 2016-04-28
