Klicka på bilden, för att se hela bilden
Regi: Bruno Podalydès
I rollerna: Bruno Podalydès, Sandrine Kiberlain, Agnès Jaoui
BETYG: TVÅ
PREMIÄR: 2016-04-22
Michel, en medelålders storstadsbo tillika kontorsråtta, har sedan han var liten fascinerats av postflyg. Överallt i hemmet finns tavlor på flygplan och modeller av flygplan. Saint-Exupéry är hans husgud. Han får till och med en flygtur i present av sina vänner. Ändå är han inte nöjd. Så en dag när han sitter på kontoret och försöker hitta på ord som är palindromer för att visa de yngre medarbetarna att han minsann också kan, dyker ordet kajak upp. Kajak läses likadant framlänges som baklänges men framförallt har kajaken lika stor dragningskraft hos Michel som postflygen. Alltså impulsköper han en kajak, låtsaspaddlar med den uppe på taket och köper all utrustning som kan behövas för en tur. När det är gjort och han avslöjat sin plan för den mycket överseende hustrun är han strax på väg. Längs en liten och mycket pittoresk flod paddlar han för första gången den ostadiga farkosten. Första stoppet på hans lilla odyssé är ett pensionat som drivs av en samling udda, nästan hippie-aktiga, figurer. Tanken är att han ska stanna där en natt men både slumpen, kvinnorna och absinten får honom att stanna längre.
Den ljuva flykten är en dramakomedi och visst har den ett par roliga scener. Michel är charmigt tafatt, pratar högt för sig själv likt en seriefigur och är överlag rätt valhänt när det kommer till friluftsliv. Kanske är det också den tafattheten som gör kvinnorna så överseende. För trots att han är otrogen och ljuger mot sin hustru är det ingen som verkar bry sig. När det har upprepats några gånger för mycket blir det filmen gubbigt tröttsam. Michel spelas av Bruno Podalydès, som också skrivit manus och regisserat filmen, och man kan inte undgå att tänka att filmen snarast känns som ett försök för honom själv att leva ut sina fantasier. Även om fransk charm, vackra miljöer och underfundiga skämt bidrar till en viss mysighet känns konceptet ”medelålders man reser ut i naturen för att hitta sig själv och glömmer bort resten av världen” gjort, dammigt och rätt långtråkigt.
Matilda Arborelius
skriven 2016-04-22
