JOHN CLEESE – LAST TIME BEFORE I DIE, Slagthuset, Malmö den 4 april 2016

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Last Time Before I Die, har John Cleese valt att kalla sin nu pågående turné. En olycksbådande och sorglig titel, kan tyckas, men det är förmodligen sant. För det här var bif sista chansen att se honom, mannen är trots allt sjuttiosex år gammal. Men bortsett från det ska man såklart inte ta varudeklarationen särskilt allvarligt. Galghumor kan ju också vara rolig, något Cleese och Monty Pythongänget själva visat vid otaliga tillfällen under årens lopp.

Sisådär fem och ett halvt år hade gått sedan första Malmöbesöket, och de som närvarade även då fick uppleva ett visst mått av recycling. Klippet från Pythonvännen Graham Chapmans begravning då Cleese gör ett galet varmhjärtat häcklartal till den dödes ära eller historien bakom den personliga favoritsketchen The Undertaker, om mer kontroversiella sätt att handha en död i samband med den sista vilan var några exempel på det.

Man kände igen sig sedan sist, med andra ord. Därmed inte sagt merparten avhandlade gammal skåpmat, för även hardcorefansen bjöds faktiskt på en hel del nyheter. Däremot var upplägget förstås sig likt. Efer en dessvärre något trevande och lam monolog om hotellivets vardagliga irritationsmoment botaniserade Cleese i minnenas skafferi vad gäller högst uppenbara saker som Monty Pythons flygande cirkus, Pang i bygget och Life of Brian, och då blev det ofta både fängslande och skojigt.

Roligt blev det även när Cleese vältrade sig i klyschigheter vad gäller den svenska folksjälen i några tidigare icke visade videoklipp, där han förkroppsligade en uppskruvad Svensson, som pratade engelska med brytning light,á la Mupparnas svenske kock. Eftersom vi är så usla på att ha kul måste vi planera en så kallad ”funweek”, är kontentan av resonemanget här Men den kan förstås alltid ställas in om för många av deltagarna i arrangemanget begår självmord.

Alla som tycker detta låter fånigt kan räcka upp handen. För det är klart att det är. Men så var fånghet också alltid ett honnörsord för Monty Pythongänget, förklarade Cleese. Liksom att förolämpa och exemplifiera dålig smak för övrigt. Sistnämnda illustrerades på videoskärmen av Terry Jones groteskt fete frossarman i Meningen med livet. Ett mästerverk, flinade komikern, och av skratten i det till synes utsålda Slagthuset att döma verkade de flesta vara benägna att hålla med om det.

Huruvida samma sak gällde för Cleese faiblesse för skämtande om etniska alternativt nationella karaktärsdrag på ett stereotypt sätt ska jag låta vara osagt, men mannen själv deklarerade att han bara ”älskar” sådant. Som vitsen om italienska gossar som vill ha mustasch för att de vill se ut som mamma. Fler skämt av samma karaktär följde, och veteranen gjorde samtidigt med rätta en poäng genom att problematisera rädslan för den här typen av skämtande. Politisk korrekthet dödar både spontaniteten och humorn, var budskapet. Utan att snöa in på ett långdraget resonemang kan man väl säga att den åldrade lustigkurren långt ifrån var ute och cyklade, men det är förstås ett ämne för ett helt annat forum.

Det var däremot inte döden. Titeln på showen antydde trots alla att livets slutskede skulle utgöra en del av föreställningen. Döden är oundviklig, men livet på jorden är att föredra framför att sitta i himlen och äta glass och se på repriser på tv, konstaterade Cleese torrt i tillställningens slutskede och gick igenom statistiska dödsorsaker i procentuella tal för publiken. Själv verkar han ha en tämligen avslappnad syn på döden, och samma sak verkar vara fallet med jobbet nuförtiden. Det verkade i alla fall så i måndags. Känslan av att befinna sig hos hemma hos en numera harmonisk och avlägsen gammal bekant som generöst delar med sig av sitt händelserika liv var aldrig långt borta. Vi talar intimt skrattframkallande promenad nerför minnenas aveny, snarare än rapp stand up comedy, helt enkelt, och det var väl trots allt precis det man ville ha när allt kommer omkring.

skriven 2016-04-05

Du kanske gillar:

Våra samarbetspartners