MIKE RUTHERFORD, The Living Years (Constable)

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Det är inte utan att det låter osannolikt, men faktum är att The Living Years är den första memoaren någon Genesismedlem släppt någonsin. Det hade förstås legat nära till hands att åtminstone Phil Collins eller Peter Gabriel släppt sin historia vid det här laget. Hela fyrtionio år har trots allt förflutit sedan bildandet, men när nu någon äntligen tar bladet för munnen, så är det Mike Rutherford, basisten som sedemera också slog hårt med Mike & The Mechanics. Ja, och på tal om just detta sidoprojekt, så är titeln föga förvånande starkt kopplad till deras världshit med samma titel, en sång som var inspirerad av det faktum att både Rutherfords och textförfattaren BA. Robertsons pappa hade gått bort vid den här tiden någon gång vid åttiotalets mitt.

För The Living Years avhandlar i mångt och mycket Ruitherfords relation till sin far William, en pliktrogen och kontrollerad herre, som gav sina yrkesverksamma år till den brittiska armén. Han var en man av sin tid som uppmanade sin son att “alltid vara stark” när han som sjuåring skickades iväg på boarding school. Fast med detta sagt, det hann bara gå tre veckor innan den unge Rutherford hade fått nog, och började störttjuta under en rast. Sedan är det en annan sak att han så småningom vande sig ändå vid tillvaron som liten parvel borta från föräldrarna.

Utbildning på annan ort än hemorten blev dock inte bättre med på nästa ställe. Det enda positiva med tonårssejouren på det starkt reglestyrda Charterhouse – som fastnat i “Dickenstider” – var att han lärde känna sina framtida bandkollegor Tony Banks och Peter Gabriel. Där och då förseglades Rutherfords öde på samma gång som pappa Williams planer förpassades till soptippen. Detta gick förvånansvärt smärtfritt, menar sonen, som än idag inte riktigt förstår varför den snitslade banans framtidsplaner för ätteläggen gavs upp så lätt. Inte heller är det helt lätt för en utomstående att ta till sig att pappan engagerade sig så till den grad i hans karriär att han till och med agerade förhandlare åt bandet gentemot producenten Jonathan King.

Kopplingen till William Rutherford går för övrigt som en röd tråd genom hela boken. Den numera sextiofemårige basisten drar inte sällan paralleller till sitt eget liv genom att lägga in textchock från faderns opublicerade memoarer. Såhär på äldre dagar ser han likheterna med honom trots att skillnaderna upplevdes som stora då det begav sig.

Relationen med pappan och försöket att fläta samman det egna livet med hans tillhör i mångt och mycket också bokens mest minnesvärda delar. Här lägger sig författaren vinn om att läsaren verkligen ska förstå vem han är och varifrån han kommer. Det är en ärlig och öppenhjärtlig historia han berättar, och den är faktiskt också tämligen rörande.

Lika utförlig är inte Rutherford när han ska prata om Genesis. Det blir några nedslag här och där om framförallt de tidigaste stapplande stegen i karriären, och visst sjutton är det intressant, men så överdrivet fullödigt är inte berättandet om bandets olika faser. Perioden efter Peter Gabriels avhopp 1975 avhandlas mest fragmentariskt medan skildringen av storhetstiden som arenaband under åttiotalet mest ter sig rumphuggen. Lite trist, tycker i alla fall jag som gärna vill ha inblickar och synpunkter på utvalda album, listframgångar och turnerande jorden runt.

Däremot är det inte mycket att säga om att man inte får sig så mycket till livs vad gäller hedonistiskt rock `n rolliv. Varför då, undrar kanske vän av ordning. Jo, helt enkelt därför att Genesisgossarna varit rätt duktiga på att hålla sig i skinnet. Partajande har tydligen aldrig varit en stor sak i Genesislägret. Rutherford själv nämner ett par gånger sådär i förbigående att han rökte på medan Phil Collins av allt att döma gärna tog sig några öl, men farligare än så blev de aldrig.

The Dirt är således det sista man tänker på när The Living Years avnjuts. Paul Young (ex-sångare i Sad Café, inte den där andre namnen med Wherever I Lay My Hat), en av frontfigurerna i Mike & The Mechanics levde dock rockmyten fullt ut. Vid ett tillfälle berättas det att den numera avlidne Young dök upp i hotellobbyn både packade och hög som ett hus på kokain inför en full dag av promotion. Det behöver väl knappt tilläggas att Youngs medverkan ställdes in. Istället fick Rutherfords fru Angie i uppgift att hålla ögonen på honom inför ett gig samma kväll.

Historier som denna är som sagt dock sällsynta i The Living Years, och lika ovanliga är de där udda, lustiga minnesbilderna. Som den om Peter Gabriel och hans förkärlek för att spöka ut sig i diverse teatraliska kreationer. Detta var något som förstärkte känslan i musiken, men det var samtidigt något som inte alltid fungerade fullt ut med en konservativ publik, får man veta. En rolig berättelse? Helt klart, och för egen den skulle jag väl mycket väl kunna tänka mig att läsa mer av samma vara.

Fast det här är inte den typen av biografi. Den kritiske skulle därmed också mycket väl kunna hävda att The Living Years utgör en väl torr redovisning av en livshistoria med ett av världens mest framgångsrika rockband. För gudarna ska veta att det här knappast är en röjig rock’n’roll-berättelse av typiskt snitt. Men det ska verkligen inte ses som något negativt. Personligen uppskattar jag de paralleller Rutherford drar mellan den egna och faderns levnadshistoria. Likheterna i synen på plikt och artighet flödar även i sonens ådror. Ändå växte Rutherford upp på sextiotalet, en förändringens tid då skillnaden mellan generationerna plötsligt blev väldigt uppenbar. En paradox om något. Men också en synnerligen fascinerande sådan som familjemannen och basisten från Genesis illustrerar med kärleksfull personlig skärpa.

skriven 2016-03-14

Du kanske gillar:

Våra samarbetspartners