Klicka på bilden, för att se hela bilden
Regi: Hanna Sköld
I rollerna: Blanca Engström, Lennart Jähkel, Karin Bertling, Briten Granqvist
BETYG: TRE
PREMIÄR: 2016-03-11
Trettonårige Eini bor ihop med sin despotiske pappa i en enslig stuga i en typiskt norrländskt oländig skog, långt från samhället. Dagarna ägnar hon åt att passa upp på sin far och fundera över sin roll i livet, hur hon kunnat hamna just här. Dessa funderingar illustreras ofta av animerade lerdockor då Granny’s Dancing on the Table är något så ovanligt som en delvis animerad spelfilm. De återblickande delar av historien som är lerdocksanimerad berättas av Eini. Hennes väna, nästan spruckna, röst berättar om farmor och farmors syster flydde kriget och kom över havet.
De vanliga scenerna är av sorten långsamt ångestdrypande. För det ska sägas, filmen är lika obehaglig som den är fin. Det finns nästan ingen dialog och ändå är ljudbilden ibland starkare än det visuella. Golven knarrar, glasen klirrar, vinden susar i träden. Alla små ljud ges stor plats. Samtidigt är vissa av de mer stillsamma scenerna ibland som väl komponerade fotografier. Minsta ryckning i mungipan, minsta vacklande blick fångas av kameran trots att de extrema närbilderna är få.
Den yttre handlingen, flicka ensam med far i isolerat hem, är alltid aktuell (vad gör samhället?) men fler teman gömmer sig i filmen. Här finns feminism, skuld, oskuld, drömmar, religion, maktspel. Även flera metaforer i de mer drömska scener för den som gillar att tolka i psykologiska termer.
Emellanåt känns dock handlingen för enkel och vissa scener onödigt brutala. Musiken är stundvis opassande stegrande och hade passat bättre till valfritt kriminaldrama.
Eini och hennes far är återhållsamma på ett sätt som ibland känns nästan teatraliskt och orealistiskt men det matchar trots allt väl med dockanimeringen. Tillsammans manar de fram den där lurande olustkänslan i magen, en inte alls angenäm känsla men ett starkt tecken på ihållande avtryck.
Matilda Arborelius
skriven 2016-03-11
