Klicka på bilden, för att se hela bilden
Här har vi ännu ett exempel på att en sång kan betyda i stort sett allt för en artist. För visst är den nyktra sanningen att utan Take Me to Church hade Hozier fortfarande i bästa fall bara varit en hygglig angelägenhet för hemmapubliken på Irland. Men denna soulbluesiga bröllopsfavorit tog inte bara tjugofemåringen till idel tv-program som Saturday Night Live, Late Night with Seth Meyers och Victoria´s Secret årliga glamourshow, utan i förlängningen även till toppen av listorna världen över och en Grammynominering.
Ja, också har det förstås också skapat ett sug efter att se honom live på hyfsat väl tilltagna spelställen. Måndagens gig var utsålt sedan månader tillbaka, vilket naturligtvis är tämligen imponerande. Frågan är dock om det blir ett återbesök på samma ställe om några år. Utan en ny skapelse med lika stort genomslag som “kyrkolåten” lär det bli svårt att fortsätta verksamheten på samma nivå. För egen del skulle jag inte sätta pengar på en repris av den nu pågående turnévändan av segertågskaraktär. Hozier är ju inte direkt någon singalartist som sprutar ur sig hits. Snarare är han en gammaldags albumartist i en fragmentarisk streamingvärld.
Detta framgick för övrigt rätt tydligt i Falconersalen. Jag påstår inte att Hozier bara har en sång med en tydlig hook, en sådan sak som den sakralt rockiga Sedated tedde sig till exempel som en given uppföljare på listorna till Take Me to Church denna kväll. Däremot blir det nog till att vänja sig vid tanken på den nu pågående framgångsvågen kommer att bedarra. Fast långlivad kommer sångaren nog oavsett vilket att bli. För visst har mannen talang. Den stadigt djupa rösten, som ger intryck av att tillhöra en man betydligt äldre än vad som är fallet är en given tillgång i den rotfasta mylla han valt att verka i. Något han av allt att döma själv är mycket väl medveten om. Ljudbilden i Falconersalen var överlag avskalat organisk, och nogsamt anpassad för att framhäva, snarare än på minsta sätt dominera frontfigurens pipa.
Jag inbillar mig att Hozier tilltalar någorlunda samma publik, som fastnat för Gavin DeGraw, James Morrison och Paolo Nutini, tre andra sångare som gräver i retrosouliga marker. Skillnaden är dock den att irländaren såväl går djupare, och anammar bluesen som undviker popådran. Det har gett honom både en en tydligare singer/songwriterprofil och mer credd än ovannämnda kollegor. För egen del kan jag sakna en omedelbar vuxenhit med popanstrykning som just DeGraws Not Over You respektive Morrisons Broken Strings i repertoaren, men det är förstås som allt annat en smaksak; hardcorefanatiker hade ju å andra sidan velat ha sångaren betydligt ruffigare och råare för att få trovärdighet. Själv tycker jag dock ändå han kan vara värd beröm för att han försöker göra sin grej konsekvent. Sådant som ödsligt avskalade balladen Like Real People Do och inledande stompigt gospelanstrukna Angel of Small Death & The Codeine Scene var Hoziernummer av bästa märke.
Dock kan jag tycka att han alltjämt ter sig en aning brådmogen och rent av lite valpig i sitt uttryck. Å andra sidan har han framtiden för sig. Det finns anledning att hålla ögonen på vad som kommer härnäst, och låta honom växa in i rollen som sympatiskt populariserande kraft för rotiga tongångar utan något direkt onödigt utanpåverk. Det om något fick man bekräftelse på i måndags.
skriven 2016-03-01
