Klicka på bilden, för att se hela bilden
Regi: Laurie Anderson
Dokumentär
BETYG: TRE
PREMIÄR: 2016-02-19
Multikonstnären Laurie Anderson presenterar i sin första film på flera år något som närmast kan liknas vid en poetisk essä, i vilken hon behandlar de små nätta ämnena döden, livet och allt däremellan. Utgångspunkten för alla dessa är Lauries hund, rat terriern Lolabelle, och Lauries tankar kring dennes bortgång.
Hon inleder med att berätta om en dröm hon hade, om hur Lolabelle opererades in i hennes mage bara så att Laurie skulle kunna föda henne. Det låter makabert, men både här och genom hela filmen har Lauries mjuka röst, som ligger som voice-over under hela filmen, en slags tryggt humoristisk underton som nästan är hypnotisk.
Med skärpa varvar hon små anekdoter med filosofiska funderingar. Hon berättar om hur Lolabelle lär sig spela piano efter att hon blivit blind och hon citerar både Kierkegaard och Wittgenstein.
Ibland behandlar hon också stora världshändelser. Under en promenad med Lolabelle gör ett par örnar utfall mot hunden som blir plötsligt medveten om att det även finns faror i skyn, en händelse som får Laurie att dra paralleller till 9/11-attackerna.
Heart of a Dog är en annorlunda filmatisering av Laurie Andersons funderingar och kan mycket väl liknas vid en konstinstallation. Inte sällan är bilderna som en vinylskiva; raspiga, nostalgiska och drömska. Ljudet är genomtänkt och rymmer alla känsloregister, och visst spelas även en låt av Lou Reed, hennes avlidne man, till eftertexterna.
På flera sätt är filmen osammahängande; det finns ingen tydlig dramaturgi och man kastas ideligen mellan barndomsminnen och buddistiska trosläror. För den som inte gillar filosofiskt svävande formuleringar (eller återkommande regnfilter över raspiga bilder) kanske Heart of a dog inte är rätt kopp filmte. Men för den som vill vidga sina egna tankegångar kring de stora existentiella frågorna är det bara att lapa i sig.
Matilda Arborelius
skriven 2016-02-19
