Klicka på bilden, för att se hela bilden
Hon växte upp med Merle Haggard, George Jones och Tammy Wynette, och säger sig bara älska ”riktig country”. För att verkligen betona detta upprepade hon detta mantra vid ett flertal tillfällen denna kväll. Och må så vara, men Lee Ann Womack är förstås mer diversifierad än så. Genom åren har hon visat att hon mycket väl kan flirta med lite mer rockiga tongångar, krydda med popinfluneser eller dra åt det slickat lantliga powerballadshållet också. Sistnämnda är kanske som allra tydligast i I Hope You Dance, låten hon bland annat vann en Grammy för 2001, och som sedemera blivit en given signaturmelodi för den Texasbördiga sångerskan. Vilket är lätt att förstå; det här är nämligen inte bara en hit och oemotståndlig låt, rent allmänt, utan är en en skapelse med ett upplyftande positivt budskap
Med allt detta sagt, så var det väl inte helt oväntat att tillställningen som helhet utvecklade sig till en tämligen omväxlande affär. Womack täckte in hela sitt spektrum, och påminde oss alla om hur pass bred i sitt uttryck hon faktiskt är. Att senaste albumet, det rosade och tillika första indiereleasade verket The Way I´m Livin´ från 2014 trots allt tilläts påverka helheten i så pass hög utstäckning var emellertid bara fullt logiskt. Denna gammaldags doftande skiva utgör en tydlig återgång till rötterna, och har uppenbarligen gett sångerskan blodad tand att gå sin egen väg. Samt icke att förglömma måhända också ge Nashville fingret på ett hyfsat subtilt sätt.
En form av bonus så god som någon, kan jag tänka. För någonstans vilade det faktiskt något av en revanschlystnad över aftonens konsert. Womack ville visa att hon kan klara sig utan multijätten MCA i ryggen, och visst gör hon det. I alla fall ur ett konstnärligt perspektiv. Öppningen med debutsingeln Never Again, Again både övertygade och satte tonen. Vi talar tvättäkta gråta i ölenballad av klassiskt snitt så som den ska låta i puristernas öron. Andra saker i samma andra var All This Saints, ett innerligt countrygospelförsök och covern på Rodney Crowells Ashes By Now.
Fast som sagt, Womack bjöd även på en del sånger som minner om hennes försök att anamma popnerven, Sådant som A Little Past Little Rock och inte minst You´ve Got to Talk to Me hade mycket väl kunnat platsa även i Sara Evans, Kellie Picklers och Carrie Underwoods repertoar, något hon kanske inte velat skriva under på själv. I alla fall inte i dagens läge. För denna southern belle vill ju så gärna vara genuin fullt ut i dagens läge. Men poängen är ju att hon är just det oavsett vad hon gör. I min bok har hon aldrig släppt på integriteten. Någon denna välavvägt gedigna, men inte alldeles sensationella konsert för övrigt utgjorde en handfast bekräftelse på.
skriven 2016-01-08
Du kanske gillar:
FIREHOUSE, Golden Nugget Showroom, Golden Nugget, Las Vegas den 5 juli 2019
AMBROSIA, The Showroom, Golden Nugget, Las Vegas den 28 juli 2017
VANS WARPED TOUR 2018, Downtown Events Center, Las Vegas (fredagen den 29 juni) med bland andra TONIGHT ALIVE, PALAYE ROYALE, THE MAINE, FOUR YEAR STRONG, MAYDAY PARADE, DOLL SKIN, BLACK VEIL BRIDES, WE THE KINGS, THE USED och STATE CHAMPS
GWEN STEFANI – JUST A GIRL, Zappos Theater, Planet Hollywood, Las Vegas den 11 juli 2018
