Klicka på bilden, för att se hela bilden
När Mike Scott upplöste The Waterboys 1993 till förmån för en solokarriär var det nog inte många som trodde på en fortsättning. Men efter att ha spenderat resten av nittiotalet med att turnera och spela in två skivor i eget namn återuppstod bandet igen med full kraft i skarven till millennieskiftet. Kapitel två i The Waterboys karriär hade inletts, och nu femton år senare pågår det alltjämt. Årets release Modern Blues utgör en bekräftelse så god som något på detta. Men fråga inte frontmannen om responsen från tyckare överallt. För han bryr sig inte nämnvärt.
– Jag tar ingenting av det där på allvar, deklarerar han. Jag respekterar rockjournalister, men jag läser bara recensioner en gång. Sedan glömmer jag dem direkt. För övrigt ser jag alltid igenom de som sågar mig enkom av den anledningen att de tycker jag är ute.
Fast ute eller inte, Mike är oavsett vilket inte den som vill beskriva sin musik på något sätt. Det ingår helt enkelt inte i hans sätt att tänka, menar han själv. Fast sångaren verkar belåten när jag beskriver det nya verket som ett Waterboysalbum med starka melodier och en produktion av både det slickade och själfulla slaget. Då antyder han i alla fall att inspirationen flödade under den kreativa processen. Därav det goda resultatet.
– En del av sångerna skrevs 2008 efter en lång turné. Jag antar att jag blev uppslukad av att göra berättande låtar igen. Det var ett tag sedan sist, så jag återknöt till den stilen igen nu, och det kom ut på ett bra sätt i texterna.
– På förra albumet An Appointment with Mr Yeats tonsatte du dikter av William Yeats, men det där var vad jag förstår bara en engångsföreteelse?
– Ja, det var ett undantag. Det pratas mycket om att jag pluggade litteratur på universitetet, men jag gick bara på några föreläsningar, så det stämmer inte. Sedan är det sant att jag skrev en del poesi innan dess när jag var yngre, men det enda jag var intresserad av vid just den här tiden var rock’n’roll.
Fast i ärlighetens namn har rocken aldrig slutat vara en väsentlig del av Mikes liv. Vid det här laget har drygt trettio år gått sedan bildandet av The Waterboys, och tiden har bara rullat på. Hans tankar har enligt egen utsago aldrig ens snuddat vid tanken på att de skulle bli så långlivade.
– Jag har aldrig sett det så så. Förr brukade jag tänka att år 2000 kommer jag att vara fyrtiotvå om vi fortfarande håller på, och det var något otänkbart för mig då. Hur jag ser på min karriär? Jag har inget svar på det. Det är en galen fråga.
– Du upplöste ju The Waterboys sju år på nittiotalet och släppte några album i eget namn. Hur gick tankarna inför breaket. Rätta mig om jag har fel, men du hade väl ingen avsikt att återförena bandet på det stadiet?
– Jag tänkte faktiskt bara så långt som till nästa skiva. När jag gjorde den första soloplattan kändes det fel att ge ut den som en Waterboysskiva eftersom jag gjorde allt på den själv. Den andra skivan var en annan historia. Den gjorde jag med mitt band, så det kändes bara konstigt att släppa den i eget namn. Skivbolaget hade säkert velat att jag skulle släppa den som en Waterboysskiva, men de vågade inte fråga mig. Fast då visste jag att om det blev en till, så skulle det bli med bandet igen.
Till saken hör förstås också att bandet existens alltid mer eller mindre hängt på Mike. Han har varit den ende som kunnat ta de stora besluten för bandet. I egenskap av chefsdesigner och ende konstante medlemmen är maktfördelningen given. Särskilt som den övriga laguppställningen i väldigt många fall varit kortvarig för att uttrycka det milt. Det faktum att hela sjuttiofem personer passerat revy säger det mesta i det avseendet, men frontmannen verkar inte se det här som något negativt utan snarare som ett naturligt tillstånd.
– Jag är ju både kapellmästare och den som skriver låtarna, så det är inte så konstigt att jag håller i tåtarna. Men samtidigt gillar jag att arbeta med andra och få feedback.
– Men rent allmänt; är det här med att vara i ett band lika roligt som då det begav sig?
– Du förutsätter att det var roligt redan när jag började. Nuförtiden existerar jag i min egen miljö. Jag turnerar som jag vill, arbetar med de jag vill, skriver som jag vill och så vidare. Men i början var jag tvungen att kämpa mot skivbolagsfolket. De hade ofta väldigt mycket makt, och det var inte alls kul. Fast lyckligtvis har jag inte behövt tänka på sådant på väldigt länge.
Skriven 2015-09-25
