MEJA bejakar sin kärlek till countryn på sitt sätt

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Hennes karriär har gott och väl passerat två decennier vid det här laget. Under den tiden har hon bland annat sålt flera miljoner skivor, blivit Big in Japan för evigt och samarbetat med idel kändisar som Ricky Martin, ZZ Tops Billy Gibbons och Madonnas låtskrivare Billy Steinberg. Meja är kort och gott en av landets mest framgångsrika artister. Fast på samma gång håller hon låg profil mellan skivsläppen och syns bara i media när det finns något av professionell art att yppa. Som nu när första albumet på fem år är redo att avtäckas. Verket, som är hennes mest avskalade hittills utgör ännu ett exempel på ett ständigt kameleont likt artisteri, och den initiala responsen har också kanske inte helt oväntat varit uppskattande. Men samtidigt säger sig sångerskan inte bry sig om vad kritikerna tycker längre.

– Nej, inte ett skit. Jag gör verkligen inte det, jag kände att jag blev både ledsen och besviken över vad som skrevs förr. Men nu har det hänt så mycket i mitt liv att “I could not care less”. Jag gör min grej, och det är fantastiskt kul att dela det med folk. Men är åsikterna åt det negativa hållet kan jag inget göra. Alla kan inte gilla allt, det gör inte jag.

Sistnämnda må vara hur sant som helt, men det torde ändå stå helt klart för vem som helst att Meja gärna botaniserar i diverse olika genrer, förrförra albumet, det bossanovadoftande Mellow är ett bra exempel på det, och den nya sångsamlingen fortsätter i den traditionen. Även om slutresultatet för all del låter helt annorlunda mot vad det var tänkt på planeringsstadiet.

– Titeln Stroboscope Sky får en att tänka på något flummigt och stökigt, så från början var tanken att göra något mer energifyllt. Men sedan fanns det hela tiden sköna akustiska inslag med i det där också, och då tänkte jag att “Jag ska nog göra något sådant istället”. Allt handlar om processen, om känslan ändras är det bara att gå på det.

– Vad jag förstår är den här skivan resultatet av din kärlek till country och americana. Är det något som kommit på senare år?

– Nej, jag har alltid varit inspirerad av sådant. Jag har varit mycket i Nashville, och alltid gillat musiken, det är bara det att jag inte uttryckt det tidigare. Jag har alltid älskat country och blues av old school-sorten som Ray Charles och Etta James. Countryartister finns det en hel drös av. Till exempel Johnny Cash. En period lyssnade jag mycket på Billy Ray Cyrus och Keith Urban är en annan favorit. Så det finns verkligen en hel låtskatt, och de har en så skön attityd. Det är så otvunget, de sitter vid köksbordet och skriver. En gitarr, papper och penna. Sedan är det klart.

Den otvungna stämningen präglade för övrigt även tillkomsten av Stroboscope Sky. Det mesta spelades in i Mejas sommarhus i skånska Torekov. Men allt drog igång i det närliggande hotellet Hovs Hallar.

– När vi började hade vi skön sjuttiotalsstämning där. Vi käkade middag, spelade biljard och skapade musik. Sedan flyttade vi in i mitt hus, det var där det mesta gjordes. Något spelades in garderoben. Det var kul. Vi testade för att hitta bästa sångljudet. Det blev ganska bra där inne.

Över hela denna process vakade den unge producenten Nicolas Gunthardt, ett stjärnskott i den tidiga tjugoårsåldern, som redan hunnit släppa en skiva i eget namn och tillika enligt sångerskan själv kommer från en värld där avskalade ljudbilder tillhör vardagsmaten.

– Det är nog första gången jag gjort något så här nedbantat, och det uppskattar jag. Det var roligt att ta in Nicholas musiköra. Han är ny i gamet, men fantastiskt musikalisk och kunnig. Jag presenterade honom för Jennifer Brown, så nu gör de också något tillsammans. Han har varit med och skrivit hennes nya singel, den är asbra.

– Stroboscope Sky ges liksom din förra skiva ut på eget bolag. Är det viktigare för dig nu än tidigare att känna att du är helt fri?

– Jag tror inte det handlar så mycket om frihet på det sättet, jag tror fortfarande på att arbeta i grupp. Jag vet mina begränsningar och när jag behöver ha med mig andra människor. Men när man signar med stora skivbolag signar man med bolaget inte med människorna, och det är där problemen uppstår. Det är det som är dilemmat.

– Hur ser du på tiden då du slog igenom internationellt idag?

– Det var en superbra tid. Mitt dåvarande bolag Sony var fantastiskt. Jag arbetade mycket med deras Londonkontor då, och vi var som en familj med superhärliga människor. Det var mycket jobb, och inget konstigt att åka till Miami och arbeta med Desmond Child och Ricky Martin.

– Men det fanns en tid i samma veva då du drog i handbromsen, och tackade nej till en amerikansk lansering?

– Skivbolaget ville ge ut en remixsingel istället för originalet, och jag hade svårt för att bli en dansakt istället för att vara popartist. Det måste vara på riktigt för mig, så det kändes konstigt. Sedan är det möjligt att jag bara skulle kört på. Men jag har alltid varit noga med att följa magkänslan.

– Förra gången vi pratade sade att du att du alltid vänt och vridit på saker. Betyder det att du ångrat dina karriärval ibland?

– Det kan nog vara så att jag analyserat vissa saker efteråt. Som till exempel det där med remixgrejen. Jag är extremt envis, så det är klart det kan bli fel ibland. Men jag kan inte sitta och älta det, det funkar inte för mig. Jag försöker mer lära mig av det som hänt. När något väl är gjort är det bättre att bara släppa det.

Skriven 2015-05-13