Klicka på bilden, för att se hela bilden
Det är lika bra att säga det direkt; Roxette: den osannolika resan tur och retur är en veritabel bladvändare. Sedan får var och en lägga valfri värdering i det påståendet själv. För saken är den att det här är en synnerligen flyhänt skriven skapelse. Det är knappt man märker hur snabbt texten bara rinner förbi, och det är naturligtvis gott så. Författaren Sven Lindström, som även skrev Gessle-biografin Att vara Per Gessle häromåret vet hur han ska hålla läsaren fängslad. Underhållningsvärdet är uppenbart, och historien berättas givetvis från A till Ö, från de första stapplande stegen på åttiotalet till den mäktiga återkomsten efter Marie Fredrikssons närkamp med döden.
Utöver detta ägnas lite över hundra sidor åt de så kallade Roxers också, alltså de osannolikt hängivna fans som vare sig är främmande för att lägga i stort sett all tid och pengar på duon när det är turnédags för Marie och Per. Här finns till exempel Brasilianska Danyela, som ställer in sitt eget bröllop för att se duon live, Sandra, vårdhemssköterskan från Tyskland, som sett Roxette etthundrasjuttio gånger och Argentinska paret Brenda och Lionel, vars liv och sånär död för evigt är sammanflätade med den svenska supergruppen. Det är fascinerande, rolig, crazy och särskilt i det sistnämnda fallet rörande läsning. Fast den kritiske kan förstås hävda att detta vältrande i fandyrkan till större delen är för de redan frälsta, och så är det förstås. Lindström försöker aldrig sända några signaler som antyder något annat. Det här är Roxettenörderi på hög nivå. Fullt ut.
Samtidigt fungerar boken i sin helhet som en slags lättsmält handbok även för de som inte snöat in totalt på bandet. Det är lätt att se framför sig lagom intresserade musikkonsumenter som bara någon gång sådär ibland kan tänka sig läsa en musikbiografi plocka upp detta alster. Man påminns om framgångarna, rubrikerna och de enskilda låtarna snarare än dras in i djupodlande analyser. För överlag vilar det tveklöst en slags allmän trevlighet över hela anrättningen. Förmodligen för att Per och Marie är ordentliga, hårt arbetande och just trevliga människor väl värda all framgång, men också för att tonen i texten avhåller sig från att beröra de friktioner som av allt att döma funnits genom åren. I förbigående nämns Pers initialt oförstående inställning till sångerskans behov av tid för familjen. Likaså berättas kort om Maries desillusionerade reaktion på inkomstskillnaderna mellan henne och bandpartnern under den första storhetstiden. Ärligt talat hade det varit intressant att veta mer om Per och Maries enskilda syn på dessa saker, inte på grund av skandaltörst, men det hade varit spännande att höra hur de resonerade då det begav sig.
Å andra sidan kryper Lindström under skinnet på i synnerhet Marie när hennes sjukdom kommer på tal. Beskrivningen av hennes tillstånd och vägen mot friskförklaring är den i särklass starkaste delen i denna biografi. Här engageras läsaren och bara den hjärtlöse bör kunna undgå att bli berörd. Detta står i uppenbar kontrast till resten av berättelsen som inte är annat än en snitslad framgångssaga garnerade med vissa avstickare. Vi får som sagt följa Roxette på vägen från den svenska ankdammen till den internationella toppen innan den oundvikliga nergången och vidare till en triumfartad oväntad återkomst. Sistnämnda utgör förstås en härlig bonus. För alla älskar trots allt en comeback-kid, så jag misstänker att Lindström gnuggade händerna åt att arbeta med den dramaturgin. För det hade säkert varit betydligt svårare att beskriva en fiaskoartad återkomst på världsscenen och samtidigt ge intrycket av ett lyckligt delslut och en positiv syn på framtiden.
skriven 2015-05-08
