DEF LEPPARD lämnar kvar sina egon på scenen

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Under sina trettioåtta år har de överlevt ett missbruksrelaterat dödsfall, svår cancer och en bilolycka som ledde till att trummisen miste armen. Namnet är Def Leppard, och mitt i eländet har denna sammansvetsade combo regelbundet både sålt ut arenor världen över och blivit ett av de bäst säljande banden någonsin. Samtidigt har svenskarna alltid haft ett gott öga till de Sheffieldbördiga herrarna. Därför är det också bara fullt logiskt att de åter äntrar den största scenen när spelar på Sweden Rock Festival torsdagen den 4 juni.

– Det kanske later fånigt att saga det, men publiken där är den bästa i världen, menar sångaren Joe Elliott. Sedan finns det för all del festivaler som är större, men vi får headlina på Sweden Rock, och ingen annanstans är folk så uppmärksamma. Vi har aldrig blivit besvikna vare sig där eller någon annanstans i Sverige, så vi missar aldrig att åka dit när vi turnerar i Europa.

Joe säger att Def Leppard kommer att fortsätta komma till Sverige så länge de existerar eftersom fansen är så lojala. Det finns ett speciellt band med Sverige, tycker han och glider in på en konsert i Stockholm 1988 då bandet drog mer folk än vad ABBA hade gjort på samma spelställe ett antal år tidigare. Samtidigt är det uppenbart att sångaren inte behöver ta till nostalgi för att kunna prata om bandet i termerna stora publikdragare. Så sent som förra sommaren gjorde bandet årets mest inkomstbringande USA-turné tillsammans med Kiss. Desto tunnare har det i ärlighetens namn varit med nya musiksläpp på sistone – senaste studioalbumet Songs From the Sparkle Lounge kom 2008. Men enligt Joe har den kreativa processen kommit en bra bit på väg även om vare sig någon titel eller releasedatum är fastställt än.

– Nittiofem procent av materialet är inspelat. Sedan kommer vi att mixa det när vi har tid. Hur det låter? Det är väldigt varierat. Det är inte som AC/DC, bara rock’n’roll utan mer som Queen, Rolling Stones och Beatles brukade göra det, mycket mixat. Det är i den skolan vi har våra rötter. Fast jag tanker inte ljuga, det låter fortfarande som Def Leppard. Men du kommer att höra alla band vi växte upp med. Som vi tolkat dem.

Mycket är som synes tummen upp i Def Leppards värld i dessa dagar, men det finns olyckligtvis ett tungt moln som hänger över alla inblandade. Det är naturligtvis Vivian Campbells hälsotillstånd som åsyftas. Gitarristen diagnostiserades med Hodgkins lymfomi 2013, och tvingades därefter genomgå både en och två behandlingar mot sjukdomen. Fast i skrivande stund bekräftar Joe att situationen drastiskt förbättrats.

– Ja, Vivian är cancerfri nu. Han genomgick stamcellskirurgi i slutet på förra året, så allt är fint. Han spelar riktigt bra, sjunger bra är vid gott mod och tar ett glas vin med oss andra efter gigen. Han lever sitt liv som en vanlig människa igen. Medan han var sjuk insisterade han på att fokusera på musiken, vilket förmodligen var en bra grej. Han arbetade sig igenom det istället för att låsa in sig. Vilket var toppen för oss, men det var säkert viktigast för hans fru och barn.

– Vivian har varit den del av Def Leppard i tjugotre år vid det här laget, och för övrigt har ni med i stort sett haft samma laguppställning sedan väldigt tidigt i karriären. Varför har ni lyckats hålla ihop när så manga andra band misslyckats?

– Vet inte, men det har säkert att göra med att vi inte känner oss obekväma med varandra än. Allt får sitt slut, och ofta slutar det inte trevligt. Splittringar kommer i samband med bråk. Men I vårt fall är det så att vi alltjämt är på samma linje. Def Leppard har alltid varit summan av all den musik som vi köpte som “kids”. Sedan har vi tagit alltihopa till en helt ny nivå.

– Så ni har aldrig haft några problem med stora egon?

– Nej, det är det värsta som finns för alla band. Vi har bara stora egon när vi står på scen, vi sparar det för våra två timmar där. Sedan hänger vi upp det igen. Det är det som hållit ihop oss. Vi står på scen två timmar, men vi måste göra kunna göra något de andra tjugotvå timmarna på dygnet också. Vi är först och främst människor, inte musiker.

– Men ni var rätt unga när ni slog igenom med er första skiva. Det kan inte ha varit lätt att hantera?

– Du vet, vi hade faktiskt inte särskilt stor succé med första skivan. Det tog oss tio år att få en hit i England och sju i USA. Så tack vare att allt byggdes upp gradvis var det inte svårt att bara hänga på, vi stod relativt fast med fötterna på jorden. Fast vi hade nog tre, fyra månader längre fram då allting steg oss åt huvudet. Sedan lärde vi oss att skratta åt oss själva och bara ta musiken på allvar.

Skriven 2015-05-04