Klicka på bilden, för att se hela bilden
I egenskap av sångare i Rammstein har han fört tysk metal in på såväl de högre regionerna på topplistorna som ut på de stora arenorna runt om i världen. Men efter drygt tjugo år i industrirockens kollektiva tjänst har det blivit dags för Till Lindemann att pröva sina vingar under egen flagg. Dock ej ensam. Med sig på resan har han Peter Tägtgren, mannen bakom death metalbandet Hypocrisy och soloprojektet PAIN. De båda vapendragarna har varit vänner ända sedan millennieskiftet, men det är alltså först nu ett samarbete har realiserats. Tidigare har bristen på tid alltid varit ett aber, men när festivalsäsongen var till ända förra året bestämde sig sångaren för att det var nu eller aldrig som gällde.
– Jag tog beslutet att ta ta ledigt från Rammstein då mellan ett och ett halvt och två år, så jag ringde Peter och sade ”Låt oss göra det nu. Tiden är inne”, förtydligar sångaren. Två dagar senare skickade han över en instrumental låt som fick mig att hoppa högt. Det blev så småningom Ladyboy, den första sång vi gjorde tillsammans.
Till berättar att han och Peter Tägtgren blev inroducerade av killarna i hardcorebandet Clawfinger en gång i tiden.
Året var 1998 eller 1999, och herrarna i Rammstein spenderade mycket tid i Stockholm eftersom de redan då hade engagerat svenske Jacob Hellner som producent. Därför låg det också nära till hands att umgås med de lokala musikerna. Fast det klickade förstås extra mycket mellan just Till och Hypocrisys frontman.
Ja, två år senare träffades vi i Stockholm igen. Vi åt middag, blev packade på Jägermeister och partajade en hel del. Då ville han att jag skulle göra något med PAIN, men jag hade aldrig tid. Fast efter senaste Wackenfestivalen bestämde jag mig för att något måste hända.
– Ärligt talat kom ert samarbete som en total överraskning för mig. Ni har gjort ett bra arbete med att hålla det hemligt?
– Yeah, det har inte varit så crazy som det brukar. Det här är första gången jag gjort något utan någon press, vi hade inget skivbolag som hängde över oss. Vi släppte bara allt, och försökte fånga känslan på ett kul sätt. När jag arbetar med Rammstein är allt väldigt disciplinerat och fyllt av regler. Så det var stor skillnad den här gången, vi försökte att inte ta saker så allvarligt. Ingen tog kontrollen, det var bara två personer som spelade. I vanliga fall är vi sex stycken i en demokrati, det är typ en galen perfektionism. Det är väldigt svårt. Därför har det känts som rena semestern att rocka med Peter.
Fast en sak är sig förstås lik. Lyriken är som gjord för att provocera eller i alla fall se livet från den mörka sidan, och de är dessutom på engelska denna gång. Till berättar att han får textidéer från det mesta, inklusive tv-shower, böcker och diskussioner om ”iditotiska saker”. Eller också går han tillbaka till barn- och ungdomen eller hjärtesorger från förr.
– Om jag ser tre ungar som slår en fjärde gör jag noteringar i huvudet. Saken är den att om man vill få till den rätta lyriken måste man alltid ha ögonen vidöppna. I Tyskland var till exempel nyheten om en kille som åt upp någons penis enormt stor. Väldigt mycket märklig skit händer i världen, men om om texterna ska bli bra måste den som skriver om det här hitta sin egen röst.
– Sex, och då ofta av det udda slaget är också ett vanligt ämne när du skriver. Tycker du att folk tar åt sig för lätt när det här är på tapeten?
– Vet inte. Jag hoppas bara att folk läser mellan raderna och ser humorn. Sedan vet jag att det kan bli groteskt ibland, men jag försöker att addera så mycket bredd och färgrikedom jag kan till helheten.
– När det gäller det rent musikaliska verkar en del folk både bland kritiker och fans ha bestämt sig för att Lindemann kommer att låta som en mix av det du och Peter gör var för sig. Det låter lite begränsande, tycker jag?
– Jag vet. Det räcker med att koppla in förstärkaren på gitarren för att folk ska tycka det. Själv tycker jag Lindemann har mer gotiska och klassiska element, men i egenskap av musiker lyssnar jag ju på ett annat sätt.
– På tal om Rammstein, hur ser statusen ut för er för tillfället?
– Du vet, jag är en ganska lycklig person nuförtiden. Jag gör mina egna grejor. Jag släppte en bok förra året, och jag får erbjudanden om att göra film och en massa annan skit. Men jag vill verkligen göra ett bra Rammsteinalbum till. Förhoppningsvis är vi inte för trötta på varandra, utan återfår kemin när vi träffas igen i september.
Skriven 2015-04-24
