Klicka på bilden, för att se hela bilden
Tiden går, men Toto består. Trettioåtta år in i karriären släpper det slickade Los Angeles-combon XIV, den första skivan på nästan ett decennium. Det fanns dock en tid då upplösningen var ett faktum, oddsen för att de skulle spela tillsammans igen var usla, och tanken på att ny musik skulle se dagens ljus närmast tedde sig som ett fantasifoster. När gitarristen Steve Lukather såg sig om på scen var han den ende kvarvarande originalmedlemmen, vilket föranledde honom att dra i handbromsen. Det var helt enkelt inte roligt när inte någon av “bröderna” från high school var med längre. Fast 2010 drog tragiken samman de gamla medlemmarna igen av den alldeles nyligen avlidne basisten Mike Porcaros ALS-sjukdom, och på den vägen är det.
– Vi bestämde oss för att göra en sista turné, förtydligar sjungande klaviaturspelaren David Paich. Vi ville hjälpa Mike, och hur dålig situationen nu än var, så växte allting utifrån det. Vi gick från A till B, men det var svårt att säga det rätt ut till varandra. Så Gud välsigne Mike, vi fick en anledning att fortsätta när vi åkte ut och informerade om ALS och stöttade honom ekonomiskt.
David erkänner emellertid utan omsvep att det inte fanns några som helst planer på det här stadiet att göra en ny skiva. Ändå var det uppenbart att bandet höll på att gå in i en ny fas. Det nygamla Toto hade börjat växa fram i och med att både sångaren Joseph Williams och andre klaviaturspelaren Steve Porcaro hade kommit tillbaka efter att ha varit borta från bandet i evigheter.
– Vi lät så bra att vår crew sade till oss “Varför gör ni inte en ny platta?” Sedan upptäckte vi att vi var skyldiga vårt skivbolag en skiva till. Annars hade vi förmodligen bara lösts upp i tomma intet.
– Steve (Porcaro) har sagt att ni närmade er den här skivan som om det var uppföljaren till er kanske mest klassiska platta IV, som bland annat innehåller Rosanna och Africa?
– Det är så han ser det, och det kan jag förstå för laguppställningen nu är till stor del den samma som då vi spelade in IV. Så det var samma känsla. Det vi har nu är ett Toto som ligger nära originalet, och nya XIV binder ihop IV med The Seventh One, som Joseph sjöng på en gång i tiden. Det här kanske är vår sista skiva, så vi försökte verkligen göra vårt allra allra bästa.
David säger att XIV i hög utsträckning är resultatet av alla inblandades gemensamma ansträngningar. Det var aldrig bara sex individer som kom in i ett rum med sina separata grejor, menar han. Istället adderade alla sina bidrag till helheten. Kreativ harmoni rådde, och mitt i alltihopa stod C.J. Vanston, en meriterad producent, som arbetat med allt från Joe Cocker, Ringo Starr och Tina Turner till Celine Dion och Barbra Streisand.
– När jag lyssnar på skivan hör jag över trettiofem års kollektiva erfarenheter, men det var C.J. som band samman oss. Han hjälpte oss mycket, han är som en Quincy Jones eller George Martin.
– Men det är nio år sedan förra skivan Falling In Between släpptes. Är du nervös för fansens reaktioner?
– Jag kan ärligt säga att jag var lite ängslig när vi satt där med tomma sidor innan arbetet kommit igång. Men när det väl börjat röra på sig och vi fått igång maskineriet försvann alla sådana känslor. Då handlade det lika mycket om ivrighet som om nervositet. Det var magiskt hur allt utvecklades.
– På tal om det. Succén med det prisbelönade och bästsäljande IV-albumet då det begav sig var också magisk på många sätt, men det var väl rätt svårt för er som då förhållandevis okända musiker att ta in allt som hände?
– Ja, man kan egentligen inte förbereda sig för något sådant. Vi hade för all del hunnit se många kändisar på nära håll då, men vi hade aldrig varit i rampljuset själva. Så när det plötsligt gjordes reportage på tv och i magasin, och folk började campa utanför ytterdörren blev vi tagna på sängen. Särskilt som allt vi sade och gjorde dokumenterades och granskades i detalj. Det var kul ett tag, men jag hade inte pallat det i längden.
– Men som band har ni orkat hålla igång längre än de flesta. Är det lika roligt som när ni började en gång i tiden?
– Du vet, det är roligt på ett annat sätt. I början var det som Disneyland. När vi gjorde första plattan tyckte vi att vi hade vunnit högsta vinsten. Vi var allihopa singlar och andades musik. Fast än idag har vi fortfarande gnistan, det är väldigt kul att göra comeback. Men vi har blivit äldre, så det är svårare att turnera. För ärligt talat; att vara med i ett rockband är som att resa runt med en studentförening. Det är som Ringling Brothers, rena cirkusen. Galna saker händer hela tiden.
Skriven 2015-03-16
