Klicka på bilden, för att se hela bilden
Det år som snart rullar in i minnenas arkiv levererade en hel del sevärdheter och det skulle inte vara några problem att trolla fram ett tjog fyrstjärniga rullar. Jag nöjer mej med att pricka av tio stycken som vanligt och i ordning för att jag alltid varit tveksam till att ställa genre mot genre. Någon femstjärnig film kunde jag dock inte leta fram men som sagt ett år med genomgående hög standard.
PRIDE kom på slutvarvet och la ribban för julfilmerna. Rörande roligt och tacklat med både hjärta och hjärna. Ett gäng gayaktivister beslutar sig för att backa upp gruvarbetarna i ett litet samhälle i Margaret Thatchers England på åttiotalet. Karlakarlarna står i valet och kvalet om de skall ta stålarna eller gömma sig bakom sin machoimage. Bill Nighy lågmält imponerande som homo som smyger ut ur sin garderob.
NIGHTCRAWLER är en annan höjdare som kom på slutet av året. Alla känner till paparazzis som smyger i buskarna för att fotografera så snuskiga bilder som möjligt på kändisar. Jake Gyllenhaal gör Lou Bloom en variant som fotograferar olyckor och katastrofer och säljer till högstbjudande tv bolag. En fascinerande film om den tid vi lever i och ifrågasätter hur den här formen av nyhetsrapportering somt likt gamar livnär sig på kadaver kan förekomma. Kanske för att den får näring från samma håll som föraktar och spottar på den
EN DUVA SATT PÅ EN GREN OCH FUNDERADE PÅ TILLVARON satte Roy Andersson på den aktuella filmkartan igen. Livet är en lång dags färd mot natt och Roy fyrar av likt en kulspruta den ena svarthumoristiska femettan efter den andra. Skulle inte förvåna mej om Halta Lottas krog i Göteborg blir en hit igen. Säg sedan att man inte att se det stundande mörkret från den ljusa sidan.
THE HOMESMAN är något så sällsynt som en western och alltså my cup of tea. Det handlar förvisso inte mycket om pang-pang men väl ett drama väl förankrat i berättelsen om de pionjärer som skapade Amerikas förenta stater. Tommy Lee Jones gör en halvt nerdekad alkis som räddas undan galgen av en manhaftig nybyggarkvinna spelad av Hilary Swank. Som motprestation lovar han hjälpa henne att transportera några mentalsjuka kvinnor över prärien med alla de faror som lurar. Miljön spelar precis som i John Fords klassiska westerns en av huvudrollerna.
BLODSBAND tilldrar sig bakom galler och är ett gastkramande drama om konflikten mellan far och son som bägge är oförbätterliga kåkfarare. Jack O’Connell spelar den blott nittonårige sonen som får lära sig överleva den hårda vägen. O’Connell är måhända nästa megastjärna.
DEN STORA SKÖNHETEN är en nostalgitripp tillbaka till Felinis och Anita Ekbergs glansdagar på Via Veneto i Rom. Jep Gambarella seglar fram på en räkmacka bland stjärnor, författare och journalister som alla hovbugar för den gamle lyxliraren. Tidens tand nöter dock ofrånkomligt på allt levande och ju högre man befinner sig ju hårdare blir fallet. En njutning att beskåda.
INSIDE LLEWYN DAVIS är också en resa i tiden nu till Greenwich Village i New York under den tid som skapade Bob Dylan, Peter Paul and Marry och Donovan bl.a. Joel och Ethan Coen har fångat tidsatmosfären , miljön och musiken på kornet och de som var med när det begav sig har inte svårt att känna historiens vingslag fladdra förbi.
THE WOLF OF WALL STREET ylar i Leonardo DiCapriops skepnad mot de stora pengarna som florerar där i bottenlösa oceaner. Martin Scorsese håller i trådarna och frossar i den vulgära mammondyrkan som är religion i detta dollarstinna tempel i affärsvärlden. Underhållande i kubik.
ONLY LOVERS LEFT ALIVE är en av de två vampyrfilmer jag gärna vill avsluta med. I centrum står en musiker som blir vampyr på natten och svär osande eder över den dekadens som världen numera befinner sig i. Hustrun som han gifte sig med för några hundra sekel sen är numera särbo eftersom äktenskap fungerar bäst på avstånd anser de som hängt med ett tag. Jag är alltid på bettet när den gamla klassiska skräckfilmen dammas av och förädlas med nya grepp och sådana finns här i riklig mängd.
WHAT WE DOIN IN THE SHADOWS är den andra vampyrfilmen jag gärna vill att ni sätter tänderna i. Fyra ungkarlar med några tusen år på nacken – gemensamt naturligtvis – får erfara att deras vardagssysslor inte skiljer. sig nämnvärt från de som bara hänger med ett sekel. Med en lyckad blandning av vördnad och humor leker man sig igenom genrens stil och form och ger den nya dimensioner och sug efter att få ta del av filmer som gett näring åt den här historien.
Ja så var det med den saken och då är det bara att önska alla er som betraktar film som luft , ni kan alltså inte leva utan den ETT RIKTIGT GOTT NYTT FILMÅR.
Skriven 2014-12-23
