Klicka på bilden, för att se hela bilden
Lenny Kravitz har fyllt femtio, men han ser kansk fräschare ut än någonsin på omslaget till sitt tionde album. Mannen ser imponerande deffad ut, och det är inte utan att man vid en jämförelse påminns om sin egen blygsamt tränade kroppshydda.
Vad gäller det musikaliska är sångaren tillbaka på mammas gata efter den uppgivna deppfesten på förra albumet Black and White America. Det är således muskulöst arenamässig rock av klassiskt Kravitzsnitt man bjuds på. Inledande Sex är till exempel en stötig historia som lever upp till sin titel medan The Chamber är en stark poprockig groovy låt om att ”get it on” och titelspåret är en skönt funkig sak.
Lite softare blir den klädsamt charmige charmören i hyllningen till det stora äpplet i New York City och i den bedjande Frankenstein där han deklarerar att han behöver kärlek, ”I need love”.
Överlag är Strut ett stabilt gediget Kravitzalbum, som fansen lär svälja utan problem. För egen del uppskattar jag helheten även om jag villigt ska erkänna att en viss besvikelse låg på lut efter den initiala genomlyssningen. Man har liksom hört det här förr i starkare versioner. Faktum är dock att sångsamlingen vinner i längden. Någonstans är det här ett både energiskt och inspirerat verk även om det för all del inte bjuder på något som överträffar klassiker, typ Are You Gonna Go My Way, Fly Away eller Again.
Skriven 2014-11-03
