Klicka på bilden, för att se hela bilden
I begynnelsen gjorde Crazy Lixx ett slickat album, därefter ett ruffigt dito som en reaktion på föregångaren, och nu är Malmös extravaganta rockstoltheter tillbaka med en skiva som ligger någonstans däremellan. Bandet har helt enkelt hittat hem, och det är därför det nya verket blev självbetitlat.
– Först tänkte vi kalla plattan för Amplified för vi kände att varje element från låtval till sound och produkton hade förstärkts, säger gitarristen Andy Zata. Fast sedan tänkte vi “ska vi inte bara göra den självbetitlad för att visa att det alltid varit vår tanke att låta så här”.
Samma sak kan dock inte sägas om den två år gamla föregångaren Riot Avenue, menar Andy. Däremot var den skivan ett skrik på förändring. Efter att innan dess ha gjort en “slickat popig” platta ville bandet ha ett skitigare sound. Detta i sin tur resulterade i förlängningen i ett slags mellanting den här gången. Även om det förvisso inte var planerat.
– Ja, det kan man säga. I efterhand blev det lite så. Men vi har lyssnat väldigt mycket på fansen också om vad de vill ha. Sedan har vi en helt ny energi, attityd och annan typ av låtar den här gången.
– Det låter som om ni hittat ett sound ni kan trivas med på längre sikt nu?
– Absolut, jag tror man måste hitta nya sätt att förnya sig på, och det är en sådan j-vla fräsch känsla i det vi gjort nu. Inte unik, men fräsch. Vi är inte lika tydliga med var inspirationen kommer ifrån den här gången. Fortsätter vi på det här spåret kan vi nå högre höjder.
Andy menar att Crazy Lixx har vuxit som band på sistone, och då inte minst tack vare uppdragen som supportakt förra året till Gotthard och Wasp. Som bonus fick de ett lyft på sociala medier, vilket visade sig när videon till nya singeln Hell Raising Women lades upp på YouTube nyligen. På två dygn klickades den fram tiotusen gånger, och framgången har fortsatt. I skrivande stund närmar sig antalet klick trettiotusen.
– Det gäller att välja sina strider. Vi har tänkt om, och har slutat spela på samma ställen hela tiden. Vi märker ju att många bryr sig, och det är den största motivationen. En video ger oss mer än tio gig ute i Europa, och den här tog bara två dagar att göra. Senaste två, tre åren har vi inte gjort ett enda skitgig för att tvinga fram en annan syn på oss.
– Så att ni får bättre betalt?
– Ja, att spela med Wasp och Gotthard var skitroligt. Men hur mycket gynnade det oss? Vi gick på en ganska billig deal då. Men nu har vi gjort det där. Nästa gång måste det finnas ett värde i det med tanke på vad vi gjort tidigare. Vi kan aldrig gå tillbaka till något som ger mindre. Sedan måste vi gå igång på det. Annars kör vi inte.
– På tal om det. Vad är det roligaste du gjort hittills med bandet?
– Bara det att jag morsat på Slash backstage är stort. Det var på en tysk festival i somras då vi spelade inför åttatusen. Sådana saker kommer man ihåg. Jag har träffat många, men Slash var min största idol när jag var liten.
– Det skiljer ju en del åldersmässigt i bandet, och er sångare Danny (Rexon) och basist Joel (Cirera) har blivit pappor sedan förra skivan kom ut. Hur har det förändrat vardagen för er?
– Det är ju inte optimalt. Det är svårt, det är ju mycket som ska prioriteras. Vi fattar ju det, vi träffar deras barn och fruar och förstår att det inte är enkelt att lämna dem tio dagar. Det är inte schysst.
– Men bortsett från det. Sleaze är ju en rätt grabbig genre. Hur fungerar kontrasten mellan ansvarstagande och festande nuförtiden?
– Danny och Julle kanske inte festar lika hårt som vi andra längre. Men det är alltid fest både under och efter gigen. Någonstans är vi ett partyrockband, sleazen har valt oss. Men det är aldrig destruktivt. Det är “all in good spirit”.
– Vad är den största missuppfattningen om er?
– Tja, jag tror.. f-n vad svårt. Vi är inte bara ett av alla sleazeband. Alla som lyssnar på den nya plattan kommer att höra det. Folk tror bara det låter glammig, sexigt och rosa, men vi är ett hårdrocksband med sleazeinfluenser. Vi lyssnar på Iron Maiden, Judas Priest, Alice Cooper och AOR. Och AC/DC, Kiss och mitt favoritband Aerosmith.
– Till sist; vad är största skillnaden mellan nybildade Crazy Lixx av 2002 års modell och dagens upplaga?
– Jag kan ju inte svara för den tiden jag inte var med, men sedan jag kom med har vi blivit ett väldigt moget och självmedvetet band. Vi är ödmjuka med vad vi håller på med. Sedan har vi blivit mer professionella, lägsta nivån är väldigt hög.
Skriven 2014-11-03
