ERIC CHURCH går sin egen väg och når toppen

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Han är en outlaw, en hitmakare som trotsat oddsen och icke minst en av den senaste countrygenerationens klarast lysande stjärnor. Namnet är Eric Church, och efter åtta långa år är den North Carolina-bördige sångaren nu konstatera att trägen vinner. På hemmaplan har småklubbarna bytts ut mot arenor, och de initiala och i och för sig respektabla besöken på countrylistans singellista kompletterats med albumettor på den prestigefyllda Billboardlistan. Utan några kompromisser på det musikaliska planet dessutom.

– Ja, jag har alltid trott på att musik är universell, förtydligar sångaren. Därför tror jag inte på genrer längre. Många countryartister åker aldrig till Europa, men jag kommer gärna om folk gillar mig. Jag började på mindre ställen i USA också, men mycket handlar om att bryta ner barriärer.

Erics två senaste skivor Chief och den färska The Outsiders nådde båda toppen på USA-listan. Första gången det hände var han överraskad, men den här gången trodde han det skulle gå “ganska bra”. “Alla andra” var däremot chockade, menar trettiosexåringen. Men hysterin är inget som berör honom. Det viktiga är att vara relevant på lång sikt. Detta inkluderar dock nödvändigtvis inte kritikernas gunst.

– Well, nej. Det finns trots alla en gräns för vad man kan göra för att de ska vara nöjda. Så det viktigaste är fansen. De tog mig hit, och om musiken är tillräckligt bra kan den sälja sig själv. Jag gillar när människor försöker lyssna på allvar, jag respekterar verkligen det.

– The Outsiders är förmodligen ditt ruffigaste och tyngsta hittills. Var det avsikten från början?

– Jag ville i alla fall vara säker på att tänja på gränserna. Vi hade inga regler och ville skapa som ett band. Det är då den bästa musiken kommer. Den blomstrar då. Den sista minuten i titelspåret kom till exempel till när vi bara jammade. Det var inte alls planerat.

Att country tidigt blev en del av Erics liv behöver knappast påpekas, men sydstatsrock, typ 38 Special och Lynyrd Skynyrd kom också tidigt in i bilden och blandades upp med diverse outlawstjärnor, typ Johnny Cash, Merle Haggard och Kris Kristofferson. Men dessa rötter fick också näring av helt andra saker.

– Jag växte upp med sådant som AC/DC och Pantera. Sedan snöade jag in på Little Feat och Lynyrd Skynyd. Allt det där är också en del av min DNA. Det känns väldigt autentiskt för mig.

– Jag har fått intrycket att du bestämde dig rätt tidigt för att du ville göra det här. Du köpte visst en gitarr redan när du var tretton?

– Jag vet inte direkt om jag bestämde mig tidigt, men jag var fascinerad av hela grejen. Det var mer så att jag ville spela, det verkade coolt. Men jag såg mig aldrig som en artist då. Jag ville bli låtskrivare från början, så det här var inget jag suktade efter, och det var kanske just därför som det funkade. Alldeles för många som börjar i branschen nu gör det för att de vill ha framgång, de har ingen identitet och följer bara andras regler.

Följt andras regler kan emellertid inte Eric beskyllas för att ha gjort. Efter att läst in en examen i marknadsföring på universitetet förlovade han sig och var förutbestämd att starta en karriär i företagsvärlden. Hans blivande svärfar hade stakat ut hans framtid, men Eric nobbade, varpå hans fästmö bröt förlovningen.

– Det var tufft, men det var inte det jag ville göra. Samtidigt gick det inte alls bra för mig i Nashville då. Men det var definitivt en utmaning, och det var bra för mig. Det hårdaste stålet kommer från den hetaste metallen, som det heter.

– Fast vid det här laget har karriären i stort sett rullat på sedan 2006 då ditt första album Sinners Like Me släpptes. Har du någonsin känt att det varit svårt att hålla fötterna på jorden?

– Nej, jag håller mig rätt mycket för mig själv. Jag umgås med mina vänner och familj, allt det där andra bryr jag mig inte om. Jag interagerar inte med den “andra sidan”. Eftersom jag kommer från bar- och klubbscenen glömmer jag aldrig de gånger vi spelade för tjugo personer. Det är inte så länge sedan ingen visste vem vi var.

Skriven 2014-03-24