JESUS CHRIST SUPERSTAR, Malmö Arena den 28 februari 2014

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Regi: Ronny Danielsson
Text: Tim Rice
Musik: Andrw Lloyd Webber
Medverkande: Ola Salo, Peter Johansson, Gunilla Backman, Daniel Engman, Janne Åström, Rolf Lydahl, Johan Wahlström

Cirkeln är sluten. Malmöoperans succérika lagom tempofyllda version av Jesus Christ Superstar har återvänt dit allt började, och det är ju trevligt. Mycket trevligt till och med att en uppsättning från Skåneland haft framgång nationellt på bred front. Särskilt som jag lite skamset måste erkänna att jag inte avnjöt det hela då det begav sig. Men med detta sagt måste jag tillägga att jag är långt ifrån överförtjust i den nya moderna och ofta tämligen minimalistiska looken. Scenografi och kläder är för att uttrycka det milt inte riktigt av det förväntade slaget. Om jag säger att miljön för denna “The Greatest Story Ever Told” här till större delen är en övergiven gråtrist lagerlokal, eller något ditåt, så förstår ni säkert vad som avses.

Samtidigt ser Jesus och hans lärljungeposse mest ut som en korsning mellan stilmedvetet MC-folk och hårdrockare av den klassiska skolan. Mest rockstar av dem alla är Peter Johanssons Judas, som mer än något annat påminner om danske Mike Tramp från åttiotalets hårmetallare White Lion, medan Ola Salos Jesus själv har fått en lite mer mystisk framtoning á la en Jim Morrison utan den dåliga attityden. Så kalla mig gärna konservativ, men jag hade föredragit att transporteras till den bibliska tiden och platsen för detta drama på ett mer uppenbart sätt , snarare än att se Jesus köras omkring i en kundvagn.

För övrigt var jag inte så överdrivet nöjd med upplösningens korsfästelse heller. Om inte annat kan man undra vad tanken var med ett lysande kors av neonskyltsmodel i dramats mörka oundvikliga klimax. Här vandrade associationerna till helt andra saker än ett historiskt odödligt dödsögonblick av det riktigt tragiska slaget.

Fast Salo är förstås något av en så kallad no brainer i huvudrollen. Han är självklar som ledare med karisma nog att vara trovärdig frälsare med starkt följartycke. Den dramatiska utlevande ådran från tiden med The Ark är för all del nedtonad, men det starka känsloutspelet kändes igen, och aldrig var det så självlysande som när han helt ensam på scen tog sig an solonumret Getsemane där stämningsläget gick från lågmält undrande via frustrerat ifrågasättande till accepterande på bara några få minuter.

Salo backades dock med den äran av nämnde Peter Johansson, som gjorde sin Judasroll med energisk bravur. Hans åthutning av Jesus i tidigt avverkade En dimmig himmelsdröm förebådade med emfas förräderiet som komma skulle. Gunilla Backman i Maria Magdalenarollen stod inte ut lika tydligt, men hennes kärleksförklaring i paradnumret Hur visar jag min kärlek? var trots allt kanske kvällens mest rörande ögonblick.

skriven 2014-03-01

Du kanske gillar:

Våra samarbetspartners