Klicka på bilden, för att se hela bilden
Birdy alias Jasmine Van den Bogaerde var bara fjorton när hon slog igenom. En tolkning av indiefolkarna Bon Ivers Skinny Love förde upp henne på topplistorna i kölvattnet på vinsten i den liveorienterade talangtävlingen Open Mic UK. Därefter följde ett album med en radda andra covers som så småningom överträffade alla förväntningar, och passerade en och en halvmiljonersvallen i sålda exemplar med råge. Fast frågan alla ställde sig var förstås hur tonåringen skulle klara att följa upp med en egensignerad sångsamling. Var hon bara en duktig imitatör eller fanns det något mer att bygga en karriär på? Idag mindre än två år senare har vi svaret. Nya verket Fire Within har till större delen fått goda recensioner medan fansen tycks hålla med om lovorden.
– Yeah, reaktionerna har varit så fina, utbrister sångerskan. Jag har hört och läst massor av bra saker. Det var lite läskigt innan plattan kommit ut, men nu när jag vet att folk gillar det jag gör är det bara coolt.
Fast oavsett vilket, Birdy medger gärna att utgångspunkten och tillvägagångssättet var en helt annan den här gången. Debuten spelades in medan hon fortfarande gick på gymnasiet. Två veckor spenderades i en studio i Los Angeles. Sedan var alltihopa klart. Därefter var det bara dags återvända hem till England och göra de sedvanliga proven i skolan.
– Så var det inte alls när vi gjorde Fire Within. Den här gången utvecklade jag sångerna och skrev med andra i två år. Det var verkligen svårt, men jag blev också inspirerad av att vara med nya människor, och lära mig av dem. Det hjälpte verkligen mig. Men det var också jobbigt att helt plötsligt skriva med människor jag aldrig träffat. Det blev väldigt personligt.
– Hur var det att skriva om dina egna upplevelser och känslor i motsats till att bara förmedla andras texter?
– På sätt och vis var det läskigt. Men egentligen brydde jag mig inte så mycket om det, jag skriver lite mystiskt och ospecificerat, så folk kan få tolka det lite som de själva vill. Då oroade jag mig mer för att det var första gången jag gjorde det. Jag vill ju att folk ska gilla mina grejor.
Vid det här laget är det nästan tre år sedan covern på Skinny Love släpptes. Mycket har hänt, och Birdy själv tycker att alltihopa känns direkt överväldigande. Allt skrivande och uppträdande världen över har varit fantastiskt, menar sjuttonåringen. Baksidan har varit att hon under långa perioder varit ifrån familj och vänner, vilket enligt egen utsago tett sig märkligt för henne på ett personligt plan. Likaså är hon själv den förste att medge att hon inte hunnit smälta allt som hänt. I samma ögonblick som rotationen av Skinny Love på brittiska Radio One och YouTube kom igång sattes en boll i rullning som bara fortsätter ge ringar på vattnet.
– Efter grejen med Skinny Love fick jag skivkontrakt och flög till L.A. för att spela in mitt första album. Sedan åkte jag ut på turné, och någonstans där blev det riktigt crazy. Men jag hade ingen aning om vad jag hade att förvänta mig från början.
Birdy är nästen överdrivet ödmjuk när hon beskriver sin succé. Hon beskriver mest det hela som en serie lyckliga omständigheter. Det var till exempel rent flyt som gjorde att hennes Just A Game kom med på soundtracket till The Hunger Games medan Mumford & Sons bara fick för sig att ringa upp när de hörde henne på radio, vilket bäddade för det Grammyvinnande duettsamarbetet Learn Me Right.
– Men för mig är höjdpunkterna alltid att få resa runt och spela. Att göra en sådan sak som att sjunga på Paraolympiadens öppningsceremoni var fantastiskt. Sedan är det svårt att vara utan min familj, men jag har ett eget band nu, och det gör allt lättare. Vi har så himla roligt tillsammans.
– När du berättar det här är det nästan svårt att tro att allt började i den här tävlingen Open Mic för fem år sedan?
– Yeah, det var första gången jag spelade mina egna sånger inför publik. Alla var mycket äldre än mig, så jag kände mig väldigt liten. Men jag vann sex dagar i en skivstudio. Fram till dess hade jag alltid vetat att jag ville ägna mig åt att sjunga, men jag trodde inte det skulle vara möjligt. Fast när jag stod där på scen och fick en sådan koppling till publiken kändes allt bara fantastiskt.
Skriven 2013-12-17
