NATO och Sverige tyvärr lika oförenliga som olja och vatten

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Sverige och Nato tycks vara lika oförenliga som olja och vatten. Haka gärna på så gott det går och utnyttja fördelarna under neutral flagg, tycks vara den rådande uppfattningen. Men ta för Guds skull inte ställning och riskera inte att bli bundsförvant på allvar med USA och resten av västvärldens demokratier officiellt, antyder motståndarna vidare. Frågan är bara varför? I en allt oroligare värld fylld med opålitliga diktaturer och skurkstater borde det trots allt vara självklart att välja sida. Det borde inte vara kontroversiellt, men i den här frågan råder en konsensus som säger att det är det visst det.

Följaktligen har debatten i den här frågan också varit stendöd. Länge. Vilket är förståeligt med tanke på att endast Folkpartiet pushar för frågan och folkets stöd för ett medlemskap endast är drygt trettio procent trots att en uppgång faktiskt skett på senare tid. Ändå tog plötsligt KD ett grabbatag med denna heta potatis på sitt riksting nyligen. Om inte annat beslutades att man skulle verka för att en parlamentarisk utredning tillsätts för att utröna för- och nackdelar med ett medlemskap.

Nu kan man förstås onekligen fråga sig hur mycket inflytande lilla KD kan ha på opinionen. Men ändå, det är viktigt att någon sätter frågan på agendan igen. Sverige står inför ett vägval där vi i egenskap av dåligt rustad militärmakt är oförmögna att försvara oss i händelse av aggressioner från främmande makt.

Om Sverige i det läget väljer att prioritera sin alliansfrihet krävs det ett starkt försvar, och det har vi inte idag. Därför måste vi välja mellan att kraftigt öka försvarsanslagen eller gå med i Nato, och endast marginellt öka försvarsbudgeten. Allt enligt statsvetaren Mike Winnerstig, som liknar Nato vid ett försäkringsbolag gentemot Sverige. Vi har ingen hemförsäkring för tillfället, så det har blivit dags att teckna en, menar han fullt logiskt.

Att påstå att frågan kring medlemskapet inte är mer komplex än så vore för all del väl naivt, men att som vissa meningsmotståndare gör argumentera för ett nej till Nato enkom för att det skulle bidraga till ökade spänningar håller inte. Eftersom dessa potentiella spänningar till större delen tycks ha med framförallt ryssarnas avoga inställning att göra verkar argumentet att halta. För frågan blir då om Sverige verkligen ska vika sig för hot? Är det konsekvenserna från den diktatoriske nationalistorienterade Putin det är meningen vi ska frukta? Jag vet inte om det är rätt väg att gå att bara låta oss bli hunsade på det här viset även om det för all del säger betydligt mer om ryssarna än om oss svenskar.

Eller handlar kanske rädslan i högre utsträckning om att inte dela säng fullt ut med USA. För om något är USA-skräcken minst lika stor i detta avlånga lagomland som ryssditon, om än på ett annat sätt. I det avseendet lever arvet efter 68-vänstern definitivt kvar. Vilket är både synd och skam. För inga utom västerlandets uppenbara fiender är betjänta av att svenska folket har något annat än en balanserad bild av Natos agenda. Därför är det av största vikt att vi alla får veta att Nato har så mycket mer än bara renodlade militära insatser och övningar på sin lyra. Jag misstänker till exempel att ytterst få känner till att Sveriges beröringspunkter med försvarsalliansen även inkluderar samarbete med dess samordningsorgan för krishantering, PFF (Partnerskap för fred) och forumet för informationsutbyte och säkerhetspolitisk dialog EAPR (Euroatlantiska partnerskapsrådet).

Redan i dagens läge står Sverige alltså Nato väldigt nära. Låt oss därför på sikt ta det sista steget och bli en fullvärdig medlemsnation. Om vi vill utnyttja fördelarna med dess existens bör vi också göra det rätta. Att fortsätta stå med ena benet i och det andra utanför är moraliskt tveksamt och långtifrån trovärdigt. Det finns trots allt gränser för hur länge man kan äta kakan och ha det mesta av den kvar.

skriven 2013-12-02

Du kanske gillar:

Våra samarbetspartners