Klicka på bilden, för att se hela bilden
Lizzy och Arejay Hale var bara tretton och tio när de började spela live tillsammans. Idag femton år och mycket hårt, målmedvetet arbete senare är de ett av USA:s mest lovande hårdrocksband. På meritlistan finns många och långa turnéer med storheter som Avenged Sevenfold, Evanescence och Heaven & Hell, en handfull respektabla rockhits, två i det närmaste guldsäljande album samt icke minst en Grammy. Det är alltså inte konstigt att syskonen och deras bandkollegor är fullt nöjda med sin tillvaro. De är precis där de vill vara, något de mer än gärna basunerar ut för alla som orkar lyssna.
– Absolut, bekräftar Lizzy Hale. Jag är väldigt lycklig över var vi befinner oss just nu. Men på samma gång har det viktigaste för oss alltid varit själva resan. Det har aldrig handlat om Grammies och sådant. Det som räknas är vad som händer härnäst. Det har gått långsamt för oss, men det är ok. För jag kan ärligt säga att jag älskar det här. Inte många kan säga samma sak. Ändå har vi bara precis börjat.
Fast startsträckan har för all del varit ganska lång. Både Lizzy och Arejay började spela piano i femårsåldern innan de fortsatte med att förkovra sig på andra instrument. Under tiden växte syskonen bokstavligt talat upp på scen. De tog varenda spelning som dök upp, och fick sällan betalt.
– Allt det där är helt sant. Vi spelade på marknader, caféer, barer och till och med en begravning en gång. I början var det bara jag, min bror och lite längre fram pappa på bas. Sedan till slut träffade vi några grabbar som hade samma besatta tunnelseende som oss ha ha. För oss fanns det aldrig någon tvekan. Vi skulle hålla ut till det bittra slutet, så är det bara. Men jag pratar mycket med andra band, så jag har förstått hur fantastiskt det är att vi fortfarande är här och inte har tagit livet av varandra.
Halestorm är för tillfället aktuella med skivan ReAniMate 2.0, en EP med covers på bland annat AC/DCs Shoot to Thrill, Fleetwood Macs Gold Dust Woman och Daft Punks Get Lucky. Något mer opretentiös för fansen att sätta tänderna i i väntan på nästa fullängdare, kan tyckas. Men Lizzy och resten av bandet tog urvalsprocessen på största allvar.
– Ja, det är till och med svårare än när vi gör en skiva med egna original. Då tar vi bara bort de låtar som suger, men när vi gör covers finns så mycket fantastiskt att välja mellan. Sedan för det mesta spelar vi in sådana sånger vi växte upp med eller tror vi kan göra något bra med, och då får det gärna vara något oväntat. Det ligger en skön utmaning i det.
Detta för inte helt osökt in samtalet på den ännu så länge obetitlade tredje fullängdaren. Lizzy bekräftar att den finns med i planerna, men kan inte säga så mycket mer än.
– Vi har arbetat mycket på nytt material på sistone, så vi har faktiskt skrivit en hel del vi är exalterade över. Jag är besatt av det där just nu. Om jag går på gatan och hör någon säga något intressant måste jag bara skriva ner det direkt. Sedan får vi se när skivan kommer ut, men jag skulle tro att den släpps till sommaren eller hösten nästa år.
– Tror du att Howard Benson (Bon Jovi, Creed, Daughtry) kommer att sitta i producentstolen ännu en gång?
– Vet inte. Dörren är öppen, men jag tror vi vill titta på några andra personer nu. På sistone har jag funderat på att vi kanske borde skaffa någon som kan vara som en femte medlem. Vi vill komma närmare till den energi vi har live, vilket kan vara svårare än man tro.
– Er senaste fullängdare The Strange Case of… är ju en ganska öppenhjärtig affär där du bland annat skriver om dina föräldrars skilsmässa. Hur tänkte du där?
– I brist på andra uttryck tänkte jag nog bara “fuck it”. Jag var lite rädd för att göra det på första skivan, så jag gömde mig bakom rockstargrejen och sarkasmer. Men den här gången ville jag definitivt göra det. Sedan visste jag inte från början om någon skulle kunna relatera till det jag skrev, men jag ville inte vara rädd längre. Därför kommer nästa platta att vara än mer specifik.
– På tal om något helt annat; du är en av tämligen få kvinnor som frontar ett hårdrocksband där ute. Tycker du att ni fått kämpa mer för att lyckas på grund av det?
– Det har nästan varit precis tvärtom. Jag tror vi har fått mer uppmärksamhet. En del har skrivit om oss bara för att jag sjunger, och jag vet att en del tjejer tycker det är fruktansvärt. Men sex och rock `n roll har gått hand i hand från första stund, så det är inget med det. Så länge jag vet i mitt hjärta att jag är mer än en brud med gitarr och högklackat är det ok för mig.
– Det låter som om du har fötterna på jorden?
– Ja, jag har alltid sett på saker ur det stora perspektivet. Jag vet att vi inte är världens bästa musiker, men något händer när vi är tillsammans. Det är något vi inte kan få från andra, så det måste man respektera. Vi är i hög utsträckning ett band som ser på situationen som den är, men det är stor skillnad på band som är otillfredsställda och alltjämt hungriga. I stället för att gnälla över att ett spelställe inte är Madison Square Garden påminner vi varandra om andra tider, och säger “Kommer du ihåg när vi spelade för två grabbar och ljudkillen” ha ha.
Skriven 2013-11-28
