Klicka på bilden, för att se hela bilden
Dweezil har skaffat sig en livsuppgift och det är att föra arvet vidare från pappa Zappa som gick bort för ganska exakt tjugo år sen. Dweezil har tidigare hyllat sin far med att framföra hela album och på den här turnén hyllas albumet Roxy & Elswhere som släpptes för fyrtio år sen. Detta liveinspelade dubbelalbum är väldigt uppskattat bland fansen. Humor, värme, galna infall och bra musik som står sig än idag och sätter musikernas kunskap på det hala.
Några minuter efter utsatt tid kommer Dweezil & Co in på scen och öppnar med Gumbo Variations från Hot Rats. Efter denna trevliga uppvärmning är det dags att framföra Roxy & Elswhere i sin helhet. Låtar som exempelvis Penguin in Bondage, Pygmy Twylyte och Cheepnis är fyllda av tvära kast, komiska inslag och galna texter. De långa instrumentala delarna på albumet sitter som en smäck, och de från början improviserade textdelarna är väl inrepade. Det är ju inte helt lätt att få detta till att verka helt trovärdigt, men det är väldigt övertygande och väldigt humoristiskt.
Sheila Gonzales på sång/sax/keys och sång samt Ben Thomas på sång står för underhållningen och Dweezil fyller i med ytterligare lustiga kommentarer. Låt gå för att det som sagt är ganska plankat från plattan, men det håller än. Det blir liksom en tidsresa att höra plattan från 1973 fast live fyrtio år senare. Svårt att förklara…
Jag har på väldigt kort tid sett två andra Zappaband live, och kronan på verket blev ju att avsluta med Dweezil. Både Banned from Utopia och Grandmothers är grymma och många av låtarna spelas av samtliga uppsättningar. De framför och tolkar låtarna på sitt högst personliga sätt och det hade varit enklast att säga att Dweezils framförande är bäst. Han borde rent genetiskt ha de bästa förutsättningarna för bästa resultat, men jag låter frågan vara obesvarad. Jag är bara helnöjd att så många supermusiker vill fortsätta att spela Frank Zappas musik. Det finns dessutom en hel hög med ytterligare band som spelar Zappamusik omkring i världen. Det visar på storheten och det tidlösa i Frank Zappas kompositioner.
Tillbaka till konserten, sista låten på Roxy heter Be-bop Tango och innehåller en tokig del där Zappa tog upp folk på scen som ska dansa så fånigt som möjligt. Det är inga större svårigheter att få upp folk på scen och det avslutas med att Dweezil ber hela publiken stå upp och dansa till Be-bop Tango. Helfestligt!
Efter pausen är det lite annat material som ska framföras. Allt från den hysteriska Teenage Prostitute till den tekniskt omöjliga Black Page som framförs enbart på trummor. Låtar som Flakes och Broken Hearts are for Assholes är från Zappas lite mer lättlyssnade sida. Florentine Pogen från One Size Fits All hörde jag bara för någon vecka sen live, och den här versionen var minst lika bra. Efter tjugo låtar och sådär två timmar var det tack o adjö, men bandet kom självklart tillbaka och körde i cirka tjugofem minuter till. Då fick vi bra versioner på Watermelon In Eastern Hay, Cosmic Debris, och låten som ofta avslutar konserterna, The Muffin Man.
En dimension som ingen av de andra Zappacoverbanden kan erbjuda är ju när Dweezil själv berättar när han suttit i knät på pappa Zappa, och blivit matad med den här musiken alltmedan den skapades. Lite rörande när han berättar att han fantiserade om vad texterna egentligen handlade om då han som barn inte förstod innehållet. Kanske tur det…
Ska man sammanfatta den här kvällen så är det med beröm godkänt. Jag har tidigare kritiserat Dweezil för att inte ha så mycket utstrålning men det känns som det kommer lite mer för varje gång jag ser honom live. Övriga musiker är ruskigt bra och gör sitt jobb oklanderligt. Dweezil är ju alltid lika mån om sina fans (eller pappa Zappas fans) och han och hela bandet sitter länge och signerar allt man sträcker fram.
Eftersom Zappa släppte sådär sextio album finns det en outtömlig skatt att förvalta och ska de spela sig genom hela repertoaren lär jag hinna gå i pension och lite till innan han är klar. Ett angenämt problem om man säger så…
skriven 2013-11-24
