ANNA CALVI ser styrkan i att vara sårbar på sin rosade uppföljare

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Att Anna Calvis självbetitlade debutalbum gick in högt på listorna i flera europeiska länder var inte direkt förutbestämt. Hennes egensinniga artpop är trots allt inte direkt lämpade för radiovågornas hitorienterade tongångar. Då var det mer logiskt att hon blev nominerad både för en Brit Award och det prestigefyllda Mercury Music Prize samt inte sällan ihjälkramad av kritikerna. Fast nu i samband med releasen av uppföljaren One Breath säger sångerskan ärligt att hon inte nämnvärt bryr sig om alla lovorden.

– Nej, jag tror faktiskt inte sådant spelar så stor roll för mig, erkänner hon. Det är klart jag gillar det, det är ganska coolt att få så många recensioner med fyra stjärnor. Men alla åsikter är ju trots allt helt subjektiva och ingens tyckande är mer värt än någon annans. Såvida det nu inte är folk som känner mig.

Anna säger att alla elementen från debuten är närvarande även på One Breath. Passionen, romantiken, dramat, allt finns fortfarande kvar där. Fast rent musikaliskt säger hon sig dock utforska fler teman och snegla mer på orkestrerade arrangemang den här gången.

– Samtidigt ville jag att lyriken både skulle ha skönhet och fulhet. Både och skulle existera på samma skiva. Det senaste året har varit ganska turbulent för mig, och det kom ut i skrivandet. Jag bestämde mig bara för att inte kämpa mot det, utan släppte igenom alla känslorna utan att redigera dem.

En del av det ”turbulenta” som Anna pratar om har att göra med ett dödsfall i familjen. En nära äldre släkting gick bort under skrivarprocessen, vilket förändrade både tillvaron för evigt rent allmänt och den färdiga skivan.

– Yeah, det är klart det gjorde. Texterna handlar om att kämpa emot känslan av förändring även om man samtidigt vet att det inte går att förhindra det i verkligheten. Fast frågan jag ställde mig var om det jag gjorde var tillräckligt bra, så flera av sångerna jag skrev kom inte med. Jag var tvungen att inte bry mig om åt vilket håll jag gick, och bara se till att bli färdig.

Riktigt så var inte när debuten kom till. Då fanns det en tendens att spela in allting om och om igen. Ett ohälsosamt sätt att arbeta, konstaterar sångerskan. I slutänden hämmar det slutresultatet, menar hon

– Fast den här skivan blev på många sätt som jag tänkt mig från början. Jag såg tillbaka på de anteckningar om förändringar jag ville göra medan jag turnerade med debuten, och det försökte jag tänka på inför uppföljaren.

– Överlag är du väldigt utlämnande den här gången. Tycker du aldrig det blir jobbigt att hela världen kan titta rakt in i din själ?

– Jag tycker det är en väldig styrka att våga vara sårbar, så jag kände mig inte alls nervös för det där. För egen del uppskattar jag verkligen när andra kan vara det också. Det är starkt att våga vara det.

– Din första skiva gick oväntat bra. Gjorde det att du kände mindre press den här gången?

– Nej, det var mer press nu. Det fanns ju en möjlighet att ingen skulle lyssna den här gången. Sedan ville jag verkligen skapa något jag gillar själv och kunna stå bakom det. Jag gör liksom inte det här för att vara kändis. Då skulle jag inte göra den här sortens musik och alla skulle vara miljonärer.

– Jag har fått intrycket att du var något av ett underbarn som liten. Du lär visst ha börjat spela violin som sexåring och gitarr som åttaåring?

– Det är kanske at ta i att säga att jag var ett underbarn. Men jag kommer ihåg att jag ville spela hela tiden. Jag blev förälskad i det på en gång.

– Kommer du ihåg när du bestämde dig för att du ville ägna ditt liv åt musiken på heltid?

– Well, jag brukade måla mycket tidigare, så när jag var tonåring kom jag till en punkt där musiken krigade med måleriet. Men till slut bestämde jag mig, och började plugga musik istället.

– Rätta mig om jag har fel här, men en av dina tidigaste beundrare var Bowies och U2:s producent Brian Eno. Hur kan det komma sig?

– Det där hände för några år sedan. Han var den förste förutom mina vänner som hörde min första skiva. Det var förstås en enorm grej att få ett erkännande från någon som jag respekterar så mycket. Det betydde verkligen mycket, och än idag håller vi kontakten med varandra.

Skriven 2013-11-22