THE GRANDMOTHERS OF INVENTION, Amager Bio, Köpenhamn den 12 november 2013

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Zappstitute part 2

Med bara några dagars mellanrum har det landat en hel busslast folk som spelar Frank Zappas musik på Amager Bio. Tisdagens konsert med Grandmothers hade jag (fy på sig) inga jätteförhoppningar på då jag sett de spela både på åttio- och nittiotalet. Lite halvtrötta versioner vill jag minnas. De låtarna hade betydligt mer tonvikt på riktigt gamla grejer från sextiotalet. På gott och ont.

Men när jag ändå förhoppningsfull i vanlig ordning stod längst fram lyckades jag läsa kvällens setlist. Ta mig tusan om de inte skulle framföra hela One Size Fits All! Nu började det bli lovande…

I egenskap av frontgubbe numera såg vi Napoleon Murphy Brock som sjöng och spelade saxofon på Zappas plattor från 1972 och ett antal år framåt. Tack vare roligt mellansnack, tokig dans och vilda bensparkar blev detta riktigt kul. Den andra orginalgubben var Don Preston på keyboard som lirade med Zappa under sextio- och en bra bit in på sjuttiotalet.

Grandmothers öppnade med ett trumsolo (!) och gick strax vidare med den instrumentala T´Merchi Duween, sådär lagom komplicerad för alla fans ska bli glada. Vidare med en helt omarrad version av Evelyn, A modified Dog från tidigare nämnda album. Nåväl, det blev ett hopp över till albumet Bongo Fury och Christopher Garcia på trummor lyckades rätt hyfsat att låta som Captain Beefheart. Carolina Hardcore Extacy och Debra Cadabra hör man inte så ofta live.

Napoleon Murphy Brocks storhetstid var ju garanterat på albumet Roxy & Elswhere som räknas till Zappas mest klassiska album. Nu fick vi uppleva lite 1973-74 igen när samma sångare och keyboardist fick möjlighet att framföra schysst svängig jazzrock med en massa tvära kast. Village of the Sun, Echidnas Arf och Dont you ever Wash That Thing är svårt att stå stilla till. För ett ögonblick förflyttas jag fyrtio år bak i tiden och ser Zappa framför mig. Men när jag tittar upp ser jag Max Cutner på gitarr. Väldigt snyggt lirat, han spel har en egen prägel, men man kan ändå tydligt höra vem han är influerad av.

Well, resterande låtar från One Size framförs i förbannat virila och pigga versioner och energin verkar aldrig sina. Att Don Preston fyllt åttioett år hade man aldrig kunna tro när han lutade sig ut mot publiken och körde ett keyboardsolo på sin Ipod! Grymt!

Nästa trevliga musikaliska överraskning var materialet från det underskattade, eller kanske bara bortglömda albumet Burnt Weeny Sandwish. Eftersom det innehåller långa instrumentala stycken fick orkestern verkligen slita. Vidare fick den eminente bassisten Dave Johnsen chansen att visa upp sig med ett bassolo vilket man inte får höra så ofta nuförtiden.

Kvällen avslutas med extranumret San Bernandio och alla fansen blev saliga.

En sammanfattning kanske… Det här var långt mycket bättre än jag någonsin trodde och hoppades på. Den vitalisering som Grandmothers har genomgått är imponerade. Vi får bara hoppas att Brock & Preston orkar med ett tag till. Har man inte fått nog av Zappa är det bara till att bege sig till Göteborg eller Stockholm då Dweezil dyker upp där den 23 nov. Får se vem som blir etta i min inofficiella topplista…

skriven 2013-11-14