Klicka på bilden, för att se hela bilden
Att Creed var ett av världens största band i skarven kring millenieskiftet är svårt att bortse ifrån, men när frontmannen Scott Stapp fick respass efter tre extremt framgångsrika album såddes fröet till Alter Bridge av den resterande trion. Därefter stegade den duktige, men inte överdrivet kände sångaren Myles Kennedy in och gjorde laguppställningen fullständig. En respektabel karriär kantad av såväl konstnärlig som kommersiell framgång har följt, men ingen inblandad kan påstå att det varit särskilt lätt.
– Nej, men jag är väldigt stolt över vad vi åstadkommit, medger gitarristen Mark Tremonti. Vi har hela tiden kämpat, försökt växa och komma vidare. Fast det har varit en ständig kamp, branschen har förändrats mycket på senare år. Men jag kan lova att vi aldrig tänker ge upp det här.
Mark säger att ambitionerna när Alter Bridge bildades 2004 var tämligen blygsamma. Avsikten var bara att göra något som inte gav associationer till Creed. Den nye vokalisten skulle låta så lite som Scott Stapp som möjligt. Några andra tankar fanns inte, så egentligen var det någonstans upplagt för en musikaliska helomvändning. Fast i slutänden var förstås inte skillnaden större än att Alter Bridge tilltalade samma publik som det gamla bandet, och så har det förblivit.
– Fast den nya skivan får jag nog säga är mer experimentell än de tidigare. Vi har försökt göra något som får folk att gissa vad som kommer härnäst, och inte upprepa oss. Men vi är ett band som drivs av melodier, så låtarna finns där fortfarande.
– Jag har förstått att Fortress, som ni valt att kalla den nya plattan tillkom på ett ovanligt spontant sätt?
– Yeah, vi gjorde alltihopa på tre och en halv månad, och mycket hände på plats i studion. Vi fick en massa idéer när vi arrangerade låtarna tillsammans, vilket var en spännande grej för oss allihopa.
Precis som på föregångaren III lägrar sig mörkret över lyssnaren eftersom lyriken fortsätter vara av det långt ifrån glada slaget. Musiken krävde detta, menar Mark, och tillägger att Fortress förmodligen är det tyngsta bandet gjort någonsin under sin nioåriga existens.
– Det finns definitivt ett ett spår av apokalyptiska sånger på Fortress, men å andra sidan skriver vi om hoppfulla saker också. Vi ville ha en bra dynamik på den här plattan. Man måste ha med en del upplyftande låtar med också, som drar tillbaka lyssnaren. Om allt är mörker går det bara in genom det ena örat och ut genom det andra.
– Men någonstans ligger det väl i er natur att vara lite deppiga?
Ja, vi tenderar att ha en allvarlig stämning i våra låtar Så kommer det nog alltid att vara. Vi kommer aldrig att skriva korkade låtar om att knarka. Det är en sak som är säker.
Mark överdriver knappast, och det finns heller ingen anledning att förvånas över sakernas tillstånd. Creed hade en minst lika allvarlig framtoning som Alter Bridge. Det efterföljande bandet som reste sig ur askan utgör bara en annan mörk sida av samma mynt. Enda skillnaden är att gitarristen fick börja om från början igen med sistnämnda konstellation.
– Men det var nästan bättre att vara underdog än att vara ”topdog”. Av någon anledning vill alla skjuta ner en när man står på toppen. Folk gillar att se stora band falla. Det är precis det som händer med Nickelback nu.
På sin tid behövde emellertid Creed ingen hjälp för att förlora sin position. De satte krokben för sig själva. Eller i alla fall dess strulige sångare Scott Stapp. 2004 sparkades vokalisten i kölvattnet på ett antal omskrivna skandaler, dålig attityd och diverse missbruksproblem. Då svor Mark att aldrig arbeta med honom igen, men 2009 reste sig Creed åter likt fågel Fenix. Vänskapen hade återupprättats och Stapp stod åter längst fram. Undrens tid var inte förbi, bandet genomförde både en turné och gav ut ett nytt album. Fast i dagens läge råder det förstås ingen tvekan om vilket band Mark och hans kollegor prioriterar.
– Nej, Scott har hela tiden vetat att vi skulle gå tillbaka till Alter Bridge. Planen nu är bara att turnera med Fortressplattan, så jag har inte pratat med honom på över ett år.
– Men bortsett från det måste jag fråga dig om du någonsin saknar storhetstiden? Ni var ju galet stora?
– Nja, jag vet inte det. Men jag är lycklig över allt jag fick uppleva. Många känslor bubblar upp när jag tänker på allt det som hände då.
Skriven 2013-10-03
