Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Marc Forster
I rollerna: Brad Pitt, Mireille Enos, Eric West, Matthew Fox, David Morse, James Badge Dale, Trevor White, Julia Levy-Boeken
BETYG: TRE
PREMIÄR: 2013-07-12
“World War Z” – Z som i zombie – bygger på en kultförklarad roman som den enligt författaren, sonen till en känd komiker, själv enbart har namnet gemensamt med.
Schweizaren Marc Forster, som regisserat “World War Zero”, har jag ett mycket kluvet förhållande till. Jag upptäckte honom i samband med “Monster´s Ball” (2001), en film som knockade mig totalt och under kommande år fick mig att söka upp “Stay” (2005) och “Stranger Than Fiction” (2006), två intressanta, skumma, dock inte helgjutna, verk. Men jag gillade verkligen adaptionen av Khaled Hosseinis “Flyga drake” som kom 2007. Förväntningarna var därför ganska högt ställda, när man nåddes av informationen att Forster skulle ta sig an Bond-film nummer 22 i den officiella ordningsföljden, “Quantum of Solace” (2008). Skulle detta kunna bli den perfekta kombination existentiella frågor och halsbrytande action? Kunde han höja agent 007 ytterligare ett snäpp efter den mästerliga rebooten “Casino Royale” (2006)?
Nej, det kunde han inte. Istället lyckades han med konststycket att göra denna filmatisering till det mest sövande Bondverket till dags dato. Till och med actionsekvenserna var i all sin prakt dödstråkiga. Inte bra.
Av denna anledning var förväntningarna lågt ställda på “World War Z” för egen del. En annan anledning var faktumet inspelningen kantats av diverse strul med folk som hoppat av, manus som skrivits om och stora delar som filmats om.
Filmen bygger på en roman med samma titel, utgiven 2006, av Max Brooks (son till Mel och Anne Bancroft), som i sin tur är en slags uppföljare till samma författares “Zombie – en överlevnadsguide” (“The Zombie Survival Guide”), (2003). (Ej lästa av skrivaren till dessa rader.)
Brooks har i en intervju uttalat sig att filmversionen, efter alla revideringar, endast har namnet gemensamt med det egna verket.
Dessutom har det antytts att kemin mellan filmens regissör och dess huvudrollsinnehavare, tillika stora dragarnamn, Brad Pitt, blivit allt sämre under projektets gång.
Nåväl, om vi skulle ta oss en titt på själva filmen. För det första kan det nämnas att den klockar in på två timmar, vilket är en ca halvtimma mindre i jämförelse med sommarens två andra presumtiva blockbusters, “Man of Steel” och “The Lone Ranger”, och till filmens fördel. Jag satt aldrig och skruvade på mig och bad om ett snabbt slut, något jag gjort under de båda andra filmernas speltid.
“World War Z” inleds med att vi får titta in i familjen Lanes kök under morgonfrukosten. Mamma Mireille Enos, pappa Brad Pitt och två yngre flickor. Enligt uppgift har Forster låtit ensemblen improvisera fram stora delen av dialogen och det har man ingen som helst anledning att betvivla när man ser dessa inledande scener. Snacka om ostig dialog. Sämst är nog mamma Mireille Enos. Jeezus!
En stund senare ger sig den harmoniska familjen, på väg till skola och jobb, ut på Philadelphias gator och hela helvetet brakar loss.
Och här är bra. Det är bra filmat, det är bra klippt. Det är intensivt, det är fullt ös medvetslös – för att inte säga fullt ös stendöd (bara för att tio sekunder senare vakna upp i zombieskepnad).
Brad Pitt gestaltar en av alla dessa på film bäst-i-hela-världen-på-det-han-gör-snubbe (en verksamhet han tidigare ägnat sig åt under FN:s ledning; blev aldrig riktigt klok på vad det egentligen rörde sig om).
Zombiepesten är alltså ett faktum och Pitts gamla arbetsgivare vill hala in honom igen, eftersom han, som nämnts, är en bäst-i-hela-världen-på-det-han-gör-snubbe, och det är tydligen bara han som kan sätta stopp för detta världsomfattande elände (har ni hört den förut?)! Efter lite om och men accepterar han såklart.
Ja, och resten kan ni räkna ut själva.
Brad Pitt har star quality och även om hans karaktär i sig är väldigt anonym – ingen character development, om vi ska hålla oss till engelska uttryck, här inte – så äger han samtliga scener han medverkar i (och det är så gott som just samtliga). När det gäller den övriga ensemblen är det lite si och så med det hela. Speciellt kass är “familjen”.
Några kul (?) reflektioner ang. vissa scener. (Mindre spoilers, inget som kommer knäcka er filmupplevelse.)
1. Den gode Pitten hamnar så småningom i Jerusalem, där de effektiva israelerna inhägnat staden medelst några väldigt höga murar, tänkta att hålla zombierna ute. Synd bara de inte satte ut några vaktposter på dessa murar, eftersom zombierna trots allt kunde ta sig in genom att i hundratal klättra på varann. (Riktigt schyssta bilder, trots uppenbar CGI.)
2. Nordkorea har klarat sig från zombiesmittan genom att dra ut samtliga tänder på sina 23 miljoner invånare!!! (Zombiepesten smittar som bekant genom bett!)
3. I ett labb står en mycket minnesvärd zombie och lurar på Pitt. Han får en riktigt lång scen där han agerar någon slags blandning av sinnessjuk råtta och kyckling. Har någon annan enskild zombie fått så mycket filmtajm någonsin?
Problemet med “World War Z” är att den börjar i en rasande fart som avtar tills man får slut på soppan. Så även om färden aldrig blir speciellt tråkig, var det betydligt roligare när man steg på.
Sedan är detta något så ovanligt som en zombiefilm som fått åldersgränsen PG-13 i USA. Detta innebär i praktiken en zombiefilm, inte utan våld, men väl blod. Inte en enda splattersekvens!
Filmen avslutas med att Pitts rollfigur voice over-mässar något i stil med: “This is not the end, this is just the beginning…!” Ja, ja, vi vet att ni siktar på en franchise.
Filmen lanseras i 3D och jag upprepar mig från tidigare recensioner i detta forum: inte mycket mervärde, desto större svårighet att hänga med i actionsekvenser och mörka partier.
Betyget blir en lite tveksam “trea”, med tanke på att jag rankar den snäppet högre än “The Lone Ranger” och “Man of Steel” som jag gav 2 respektive 2,5.
Skriven 2013-07-11
