EMILIA MITIKU börjar om och gör sitt efternamn offentligt

Klicka på bilden, för att se hela bilden

En gång i tiden var Emilia den unga tjejen i en ”Big, Big World”, som fick en präktig världshit. Men det var femton år sedan. Nu är hon Emilia Mitiku en mogen kvinna som tagit tillbaka sin fars efternamn, och har funnit både ett sofistikerat croonerdoftande ansikte och en smygande succé runt om i Europa. Särskilt i hennes andra hemland England rullar karriären på bra med såväl topplisteplaceringar som avsevärd uppmärksamhet av radio.

– Ja, där har jag fått jättefina recensioner och BBC har varit helt enorma och spelat alla singlarna, säger hon. Sedan har jag gjort en hel del gig där också. Jag har redan en hängiven publik där som bara sitter ner och njuter och låter musiken sjunka in.

Det är också i England sångerskan hittade ett hem när de svenska skivbolagen nobbade det på spekulation inspelade albumet I Belong To You. Brittiska Warner såg dock potentialen, och skickade över kontraktet till henne strax innan årsskiftet 2011,

– Det var nog tur att det blev England som tackade ja för det var samma kille som skrev kontrakt med Hugh Laurie tidigare som signade mig. Han förstod att jag inte gjort någon jazzpastisch utan en vintage popplatta. Men jag tror inte de svenska skivbolagen visste vad de skulle göra med mig.

– Vilket kanske inte är så konstigt. Det här låter ganska annorlunda jämfört med vad du gjort tidigare?

– Ja, så mycket har hänt mig sedan Big, Big World – Självklart har jag mognat, och det har min röst också. Jag har alltid varit en röstnörd, och med tiden har jag lekt mig fram och utvecklat den. Men jag har också hittat en frasering som inte fanns där förr. Så det här hade inte kunnat vara en debut, den bygger mycket på livserfarenhet.

Emilia säger att hon gått tillbaka till grunden. I slutet på nittiotalet blev allting mer tekniskt inriktat, menar hon. Allt blev för plastigt, inklusive hon själv. Nya verket däremot, är raka motsatsen till detta. Den innehåller ”hela paletten”, inspirationen från uppväxtens upplevelser med klassiska jazzdamer som Ella Fitzgerald, Billie Holiday och Eartha Kitt var oundviklig.

– Men jag behövde tid för att våga göra något sådant här själv eftersom jag hade en sådan respekt för vad de gjort. Fast samtidigt var det så att skulle jag göra något nytt fick det vara något som jag själv kan lyssna på i bakgrunden medan jag lagar mat och tar ett glas vin.

– I samband med detta musikaliska stilbyte har du lagt till din fars efternamn också. Hur tänkte du då?

– Det var helt enkelt så att jag tycker det är väldigt vackert stilistiskt. Sedan har jag gjort fyra skivor som Emilia, och det är min ungdomstid och musikaliska CV. Men jag ville visa att jag kan göra någon annat också. Nu inleder jag fas två i livet. Men det är intressant att det här blivit en sådan snackis. Jag skulle ju kunna säga att jag gift mig istället.

– Du pratar om att du fått en ny chans nu, men din första chans fick du för femton år sedan. Vad är dina tankar om det idag?

– Det var en bra start för mig. Även om jag var tjugo år yngre än producenten Lasse Andersson, så behandlades jag som vuxen. Sedan tog det mig några år att smälta att Big, Big World blev en sådan hit. Jag fick sämre självförtroende efter det. Jag kände pressen att få en ny världshit, vilket var omöjligt. Men det var också en tonårsdröm med spännande resor, stylister, lyxiga fester på Rivieran och kändisar. Fast det där hade förstås inget med musik att göra. Jag är ju klassiskt skolad, och då är det ju på scen man existerar.

– När du sedan följt upp Big, Big World med Emilia 2000 stack du till Berlin och försvann från popscenen i sju år. Vad hände?

– På den tiden hade jag inte fattat att jag själv har huvudrollen i mitt eget liv. Ville jag att något skulle hända fick jag banne mig också se till att göra det själv. I Berlin umgicks jag med arty människor och fick perspektiv. Tiden där gav mig en stabil grund och och gjorde mig mindre rädd.

Skriven 2013-06-17