Klicka på bilden, för att se hela bilden
John Rzeznik är lycklig. Senare i sommar går han åstad och gifter sig med sin fästmö. Som om inte detta vore nog är hans band, det multimiljonsäljande Goo Goo Dolls aktuella med sitt nya album Magnetic också, ett verk som enligt honom själv ska vara det gladaste och mest positiva på länge.
– Ja, skivan representerar på ett bra sätt var jag befinner mig i livet och var jag vill vara musikaliskt, säger frontmannen. Så jag vill bara att folk ska slappna av och njuta av den. Man behöver inte läsa in för mycket i låtarna, det är ju det som är det fina med musik, det är olika för alla.
Fast denna avslappnade attityd står förstås i stark kontrast till händelseförloppet som föregick den tre år gamla föregångaren Something For The Rest Of Us. Detta alster var resultatet av frustration och uppgivenhet, orsakad av oenighet med ansvarig person på Goo Goo Dolls skivbolag Warner Bros.
– Oavsett vad jag gjorde tyckte han inte om det. Men nu är han borta medan jag är kvar, vilket väl säger en del. Men när det här hände nådde jag en punkt då jag drack för mycket. Jag var deprimerad och började tvivla på min förmåga. Dessutom valde jag fel producent, så allt blev en enda röra.
– Det låter hårt, men din reaktion var kanske också lite överdriven
– Ja, det är på sätt och vis intressant att jag lät mitt jobb definiera vem jag är som människa. Fast jag kom till en punkt då jag bestämde mig för att inte låta det bestämma över mig. Jag är ju John oavsett vilket. Det är inte mitt problem att bekymra mig över vad folk tycker om min musik.
– Vad lärde du dig av den här tiden då?
– Well, först och främst att det kanske inte är en särskilt bra idé att dricka en flaska vodka varje dag. Sådant sätter alltid sina spår, jag grävde bara ett hål till mig själv. Men till slut kom jag ifrån det där.
Efter ljus kommer emellertid mörker, och den kreativa processen fram till Magnetics färdigställande tedde sig också mycket riktigt som en oväntat ”njutbar” erfarenhet. Bandet hyrde in sig i en väns studio i New York på tolfte våningen med utsikt över Times Square. Ett slitet ställe med trevliga vibbar, beskriver John stället som, och sällskapet i producentstolarna gick inte heller av för hackor. Såväl Green Dayrattaren Rob Cavallo och Greg Wattenberg som arbetat med Train som John Shanks, mannen bakom bland andra Bon Jovi och Sheryl Crow var närvarande..
– Vi gjorde en stor del av skrivandet i den här studion också innan vi spelade in. Efter den outhärdliga erfarenheten med förra plattan var det skönt att göra något som faktiskt kändes trevligt.
– Vad var tanken med att arbeta med så många som fyra olika rattare?
– Jag ville arbeta med människor jag respekterar som låtskrivare och producenter. Jag hade ingen lust att sitta ensam i ett rum i ett år och försöka skapa något, det funkar inte längre. Det här är vår tionde skiva, jag ville höra andras åsikter och bolla idéer. Att göra på det viset befriade mig. Jag behövde slappna av och inse att det bara handlar om sånger.
I år är det hela tjugoåtta år sedan Goo Goo Dolls bildades som ett punkigt alternativband. Den fyrtiosjuårige John summerar och delar in karriären i tre delar. De första sju åren var hobbyperioden som ”indiedarlings”. Därefter kom en lång period i egenskap av ett mer mainstreamorienterat rockband. Den tredje ”akten” slutligen, har bara precis börjat med Magnetic, säger han.
– Det här är den första skivan jag är så här j-vla stolt över, så vad som än händer nu är sekundärt. Jag har en skön känsla för vad som händer härnäst.
– Men det var med albumet Dizzy Up The Girl och jättehiten Iris ni slog igenom med internationellt 1998 efter att ha kämpat i dussinet år. Hur var det? Lyckades du hålla huvudet kallt då?
– Nej, det gjorde jag inte. Men det var i alla fall tillräckligt kallt. Jag var trots allt sådär tjugoåtta, tjugonio när det här hände, så det var lättare än om jag varit yngre. Men jag åkte till L.A. ändå ett tag för jag ville spela rockstar. Där dejtade jag för många tjejer och gick på för många nattklubbar ett par månader. Sedan återgick allt till det normala.
Skriven 2013-06-10
