BIFFY CLYRO åter på toppen efter krisen

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Biffy Clyro började som ett tonårsprojekt på den skotska landsbygden i mitten av nittiotalet. Det gick trögt initialt, men i slutänden skulle det ännu en gång visa sig att talesättet trägen vinner var högst relevant. Ändå var bandets musik inte helt lätt att placera i ett fack och imagen gav inte heller direkt ger upphov till rubriker. Fast det spelade uppenbarligen ingen roll. För idag knappt två decennier efter bildandet kan trion skryta med att ha såväl idel prestigefyllda priser, som utsålda turnéer och tre topp-tre album på raken på hemmaplan på meritlistan.

– Ja, och jag är så stolt över allt vi åstadkommit, kommenterar trummisen Ben Johnston. Att ett så konstigt band som vårt lyckats är enormt. För vi har inte precis gjort det lätt för oss. Det är svårt att säga vårt namn och musiken är märklig. Men det här har blivit hela vårt liv. Det är allt vi känner till, så det är svårt att ha en identitet utanför bandet.

Ben säger att det till och med kan kännas underligt att vara hemma ibland. I grund och botten för han själv, brodern och tillika basisten James Johnston och sångaren Simon Neil en zigenartillvaro, och så lär det fortsätta. Deras nya dubbelalbum Opposites gick vid releasen tidigare år in högt på listorna i flera Europeiska länder, vilket gjort att efterfrågan på Biffy Clyros tjänster som liveattraktion ökat ytterligare.

– Jag är verkligen lycklig över responsen på Opposites. Vi har fått vår första etta i England, något som ter sig helt vansinnigt i mina ögon. Jag har svårt att se oss som mainstream. När vi gör musik försöker vi ju bara göra oss själva nöjda.

– Hur skulle du själv vilja beskriva Opposites?

– Som ett ganska vanligt rockalbum. Det har förstås alltid funnits ett progressivt element i det vi gör, men det finns melodi där också. Vi gillar ju popmusik allihopa. Överlag har vi försökt vara så eklektiska som möjligt eftersom det är tjugo låtar. Det kan kännas begränsande när man gör ett vanligt album, men vi har använt en massa olika instrument och fantastiska musiker den här gången. Jag tror man måste göra det om folk ska orka lyssna igenom så mycket musik.

Vid en speciellt kritiskt tidpunkt fanns dock indikationer på att ingen inblandad skulle behöva fundera alls på huruvida ett dubbelalbum var en bra idé eller inte. Istället var frågan om Biffy Clyro överhuvudtaget skulle fortsätta. Dagen innan inspelningen skulle påbörjas i Los Angeles fick Ben nämligen en blackout medan han var ute på lokal. Först morgonen därpå dök han upp i huset bandet hyrde tillsammans med blod i ansiktet.

– Yeah, jag hade glömt vad jag gjort efter fem, sex drinkar. Det är en av de där rock `n rollklichéerna man säger aldrig ska hända ens eget band, men det hände ändå. Innan det här hade vi turnerat två och ett halvt år och knappt varit lediga. Jag antar att vi slutat trivas i varandras sällskap, och försummat den mentala hälsan. Fast nu har jag inte druckit något sedan dess, och det är över ett år sedan.

– Betyder det att ni fortsatte arbeta som vanligt?

– Oh, yeah. Killarna sade till mig att jag borde sluta dricka, och då tyckte jag “Det är nog bäst”. Efter det blev mitt trumspel mycket bättre. Så jag antar att den här händelsen tappade proportionerna i media. Fast det hjälpte förstås oss att reparera vår relation.

– Du har beskrivit dig själv och dina vänner som jordnära killar. Ändå är era tre senaste skivor inspelade i Los Angeles. Varför spenderar ni då så mycket tid där?

– De beror på studion. Vi spelar in i The Village där folk som Fleetwood Mac och Rolling Stones spelat in i tidigare, och det är en av världens bästa. Sedan är det trevligt att befinna sig på en plats där det är sommar. Skottland kan vara ett riktigt deprimerande ställe, det är lättare att komma upp på morgonen i L.A. Men vi har inga vänner där eller träffar kändisar. Vi är där enbart för att arbeta.

– En av er har sagt att ni bryr er för mycket för att vara coola. Vad syftar ni på då?

– Vi kan känna att många band sätter yta före innehåll. De blir “flavour of the month” och får några tidningsomslag innan NME och de andra magasinen vänder dem ryggen några månader senare. För egen del låter vi alltid musiken tala, vi är dem vi är. Men det där är en svår balansgång. Vi vill ju inte vara ocoola för det, vi vill kunna vara stolta över hur vi ser ut också.

Skriven 2013-05-02