Klicka på bilden, för att se hela bilden
Han må ha haft en både brokig och krokig karriär under sin sjuttiofemåriga existens, men Superman är och förblir superhjälten nummer ett, och från den 26 juni syns han i 300-regissören Zack Snyders sedan länge emotsedda Man Of Steel. Samtidigt surfar serien sedan några år tillbaka åter på framgångsvågen sedan utgivande serieförlaget DC startade om alla sina titlar under rubriken The New 52.
Timingen för en bok om fenomenet är alltså helt rätt, men Superman är förstås ingenting för den halvintresserade. Man behöver förvisso inte vara nörd, men det underlättar. Författaren Larry Tye har nämligen tagit till det tunga seriösa artilleriet när han berättar historien om figuren från början till våra dagar. Fullmatat är bara det så kallade förnamnet, och boken är långt ifrån bara en redovisning av hur figuren utvecklats visuellt och innehållsmässigt genom årtiondena. Så tro nu inte att denna skapelse bara innehåller en massa namedropping av kända serieredaktörer, textförfattare och tecknare.
Fast självklart är allt sådant en given del av helheten, fattas bara annat. Gamla superhjältefans dreglar säkert över nedslaget i de unga, fattiga och väldigt icke coola skaparna Jerry Siegels och Joe Shusters kamp för att överhuvudtaget få sin karaktär publicerad under trettiotalets depression. Eller för den delen genomgången av seriebranschens olika perioder från fyrtiotalets golden age till våra dagar. Eller skildringen av hur de olika kreativa redaktionschefernas inflytande på Supermans serieuniversum. För att inte tala om i synnerhet Siegels livslånga tragiska kamp för upprättelse efter att ha sålt sin skapelse för futtiga 130 dollar.
Men det mest intressanta med den här boken är förstås kopplingen mellan titelkaraktären och samhället. Superman har förändrats och påverkats i samklang med verkligheten, och detta är något som går som en röd tråd genom hela boken. Första gången karaktären på allvar visade sin styrka utanför seriemediet var i samband med andra världskriget. Redan tidigt på fyrtiotalet hade han hunnit bli en symbol för USA, och därifrån var inte steget långt till att bli ett affischnamn för Uncle Sam. Superman fick folk att både lämna blod, samla in järnskrot och köpa krigsobligationer. Till och med det tyska folket gillade superhjälten, men när det gick upp för Hitler att upphovsmännen var judar slog censuren till med full kraft.
Fast kanske borde tredje rikets företrädare ha sett kopplingen bara genom att läsa serien. Enligt en entusiastisk Tye vimlar det nämligen av referenser till judendomen där. Och ja, den Kristuslika associationen finns där också. Visserligen representerar Superman själv mer mellanvästerns mainstreamideal än östkustens etnicitet. Men som författaren skriver. Vem har hört talas om en judisk ”strongman”? Värt att notera i sammanhanget är att detta var ett genomgående mönster inom seriebranschen under denna tid. Otaliga superhjältar skapades nämligen lustigt nog av judar, men deras kreationer var alla av anglosaxisk börd.
Vad Tye belyser här mer än något annat är en slags anpassning av normerna. Läsarna förväntade sig vissa saker, så man levererade. När riktig censur hotade på femtiotalet skrämdes branschen istället till självsanering. Då fick en psykiater vid namn Fredric Wertham stort stöd från allmänheten i sitt korståg mot serier. Av rädsla för att myndigheterna skulle införa lagar skapade man själv den urvattnande Comic Code Authority. Under årens lopp minskade CCA:s betydelse gradvis, och idag är organisationen historia, men under flera decennier tvingades serieförlaget anpassa sig om de ville fortsätta distribueras via mainstreamkanalerna.
Men för att nu sluta där vi började: varför blev just Superman störst? Tja, han var väl på sitt sätt den förste spandexklädde hjälten, vilket givetvis spelade in. Men han var och är ända till våra dagar också den mäktigaste av dem alla. Med andra ord är det som gör Superman fascinerande också det som i värsta fall kan göra honom ointressant. Inget utom möjligen kryptonit kan skada honom och han har inga svagheter. Hur intressant är det egentligen på en skala? Ett problem, kan tyckas. Och fullt logiskt har DC på senare år både förmänskligat sin galjonsfigur och gett honom existentiella frågor att brottas med. I dessa dagar räcker det inte med att bara ha superhjältar att se upp till. I takt med att tiderna förändrats och läsekretsen har blivit äldre vill man kunna identifiera sig med dem också. Något som konkurrenten Marvel med legendaren Stan Lee i spetsen för övrigt tidigt insåg. Men det är förstås en helt annan historia.
skriven 2013-04-23
