Klicka på bilden, för att se hela bilden
Eddie Izzard är ett välbekant skådespelaransikte som genom åren kontinuerligt gjort idel gedigna insatser i sådant som Ocean’s Twelve, Tom Cruise-rafflet Valkyria och starka, men abrupt avpolletterade tv-serien The Riches. Fast det är förstås i egenskap av stå upp-komiker han gjorde sig ett namn från början. Det är också något britten alltid återvänder till, och det gör han helt rätt i. För kvällens föreställning var faktiskt precis så bra som man förväntat sig.
Force Majeure är Izzards nionde föreställning under den tjugofemåriga karriären, men hungern att utveckla och förfina uttrycket finns kvar, och förmodligen har komikern blivit ännu säkrare på sina monologer på senare år eftersom han till skillnad mot tidigare numera noga testar nytt material i mindre skala innan det bär iväg ut på de stora arenorna. Ändå tedde sig ingenting överarbetat på Malmö Arena. Rutinen må ha varit hur inövad som helst, infallen och spontaniteten tedde sig likväl äkta rakt igenom.
Associationerna och hoppen mellan ämnena var i alla fall ofta av det halsbrytande slaget. Fast samtidigt var helheten extremt väl sammanhållen. Showens utgångspunkt enligt artisten själv är att uppmuntra folk att vilja vara sin egen naturkraft istället för att vänta på att Gud ska fixa biffen. Om vissa av er där ute nu tycket detta låter som ett givet upplägg för att driva med och ifrågasätta både religionen och utövarna av densamma, så har ni helt rätt för er.
Izzard började med att undra var alla gudarna är. Alla hjälporganisationer man kan tänka sig drog till Haiti för några år sedan när katastrofen hade slagit till. Gud valde dock att hålla sig borta. Fast tro för all del inte att någon gud blir på bättre humör för att vi offrar en en get eller ett får. Eller kanske rent av en oskuld. Men det sistnämnda borde vi kunna undvika i fortsättningen, menade komikern. Save a life, fuck someone, uppmanade han till publikens stora jubel.
Religion är emellertid inte en helt nödvändig ingrediens för att människans dumhet och löjeväckande beteende ska framträda. Detta exemplifierades Izzard bland annat med den uppblåste brittiske krigarkungen Karl I, konstruktören av ”metronomen” och tillika regalskeppet Wasa samt dressyrsporten i största allmänhet.
– Vad är poängen, orerade Izzard och illustrerade genom att trippa runt som en fyrbent krake på scenen. Hästen gör ju inget av värde, såvida man nu inte behöver parkera den i ett skåp.
Minst lika lustig var en pinsam episod ur komikerns eget liv då han tolkade en standardfråga från en taxichaufför, som en undring om det blir fler shower på Wembley. Här talade egot nog en aning högre än vad han egentligen hade velat medge, men övertygelsen att historien trots allt var för bra för att undanhållas från fansen verkar lyckligtvis har avgjort saken.
Nu är det förvisso knappast någon nyhet, men det svårt att inte beskriva Izzards insats som något annat än lysande. Monologerna var fyllda med substans och nyans och bjöd oftast både på tankeväckande och utflippat crazy innehåll på en och samma gång. Utan att någonsin sikta in sig på chock- och äckelreflexen, dessutom. Vilket inte är det lättaste. Men Izzard gör alltid sitt bästa för att inte passera gränsen för den dåliga smaken – vad nu det är – eller bara vara elak bara för sakens skull. För komikern är trots allt en sann människovän också. Utom när det gäller ”dumma” människor som högerextremister, religiösa fanatiker och George W. Bush förstås. Då kan de mycket väl få en rejäl verbal omgång när andan faller på.
skriven 2013-04-17
