RICK SPRINGFIELD, Late, Late At Night (Simon And Shuster)

Klicka på bilden, för att se hela bilden

För den ignorante säger kanske inte namnet Rick Springfield ett dugg. Möjligen minns den ordinäre lyssnaren här på hemmaplan honom för hiten Love Somebody från soundtracket till småcharmigt harmlösa filmen Hard To Hold i vilken rockaren spelar en öh… rockstar. Men för många andra är han en artist som under hela åttiotalet begåvade världen med en rad genomstarka miljonsäljande album och en hel radda USA-hits som en klok kollega vid något tillfälle betecknade som hårdpop. Vem kan till exempel glömma fantastiska sånger som Don’t Talk To Strangers, Love Is Alright Tonite, Affair Of The Heart, Souls, Celebrate Youth, Rock Of Life och givetvis odödliga USA-ettan Jessie’s Girl. När decenniet var över lade Springfield frivilligt ner karriären till förmån för familjelivet och annat, men på senare år har buzzen kring honom blivit alltmer uppenbar igen.

Och med detta övergår vi till hastigt och lustigt till ämnet för denna text. Late, Late At Night bär underrubriken A Memoir. Säkert för att Springfield, som själv skrivit denna bok vill understryka att det här inte är en typisk rockbiografi med allt vad det innebär av göka, kröka, röka på, skjuta upp, demolera och lustiga sjuka anekdoter om ditten och datten. Nej, det här är ett verk som mer är än något annat bär kännetecknet av en renodlad livshistoria, som i stort sett berättas i kronologisk form med nedslag i de viktigaste och mest omvälvande faserna i huvudpersonens liv. Sedan råkar förvisso Springfield vara en kämpande rockstjärna, men Late, Late At Night landar vare sig i Bob Dylans snustorra, tillknäppta och arbetsfokuserade biografi-landskap eller i Motley Crues grabbigt effektsökeri präglade partajepos The Dirt.

Sedan har jag för all del inte läst så förfärligt många biografier om rockpersonligheter som man skulle kunna tro. Men ändå, jag tvivlar på att det finns särskilt många som kan överträffa Late, Late At Night vad gäller utlämnande öppenhjärtlighet. Springfield lägger alla sina problem och tillkortakommanden på bordet utan att släta över med mer än en och annan självironi.

Fast efter ett kort reflektionsbaserad prolog inleder sångaren i alla fall berättelsen vid tiden för sitt senkomna genombrott 1980. Vid trettio års ålder var han inne på sitt fjärde försök med att slå igenom, och albumet Working Class Dog med tillhörande singlarna Jessie’s Girl och ytterligare några jättehits blev svaret på de dittills så heta, men obesvarade bönerna.

Detta är emellertid bara en teaser för de som vill hoppa direkt på det åtminstone ytligt sett glada åttiotalet. För därefter får vi följa med sångaren ända tillbaka till femtiotalet och hemlandet Australien. Barn- och ungdomen avhandlas målande, och det är en historia som inte är så glad som den borde trots kärleksfulla föräldrar i bakgrunden. Anledningen? Well, den var mest relaterad till honom själv, och den stavades The Darkness, mörkrets röst i sångarens tankar som tidigt blev en ovälkommen följeslagare genom livet. Självmordsförsöket i familjens garage som sjuttonåring medelst ett rep runt halsen utgjorde ett slags tidigt lågvattenmärke i depressionens tjänst.

För egen del har jag emellertid ändå lite svårt att förstå vad Springfields tillstånd beror på trots att The Darkness verkar ha varit allerstädes, om än inte alltid närvarande i såväl ner- som uppgångar i livet. Det är helt enkelt svårt att greppa varför han lider av det här, men det kanske handlar om en kemisk obalans i hjärnan. Det påstod i alla fall min bättre hälft när jag återberättade en del av innehållet i den här boken för henne. Enligt egen utsago dras sångaren ofta till att se mörkret i livet, vilket väl förklarar en hel del. Samtidigt är det som räddat honom det faktum att han varit villig till att ta emot eventuella positiva tecken som gett hoppet åter. Han har med sina egna ord varit ”överraskande mottaglig” för meddelanden ”från gudarna”.

Med andra ord finns det en andlig sida hon Springfield också. Han erkänner gärna att han är en sökare utan att nu nödvändigtvis använda just det ordet, och har åtminstone tidvis slickat i sig visheter från diverse håll. Detta har dock inte hindrat honom från att ägna sig åt att hänge sig åt ett gravt sexmissbruk. Bekräftelsebehovet och dålig självkänsla är några av ursäkterna. Det är först det senaste decenniet han lugnat ner sig. Alla flickvänner genom åren samt den hårt prövade frun och tillika stora kärleken Barbara har blivit bedragna rutinmässigt. Trogen sina hundar har sångaren dock alltid varit. Det är en passion som överlevt alla kriser. Springfield erkänner utan omsvep att han oftast föredrar jyckars sällskap framför att umgås med människor, och jag tror faktiskt inte det är ett skämt. För som han säger vid något tillfälle ”You cannot be far from a dog or life is meaninglsess”.

Nu kanske en del gör slutsatsen att denne man förtjänar epitetet arsel, och det är han själv den förste att skriva under på. Det dåliga samvetet gentemot livskamraten sedan drygt trettio år gnager fortfarande eftersom han ”svikit henne fler gånger än vad man kan räkna”. Fast kärleken är uppenbarligen av det starka slaget. Paret är alltjämt tillsammans, och sångaren verkar själv övertygad om att de är ämnade för varandra. Se där, plötsligt ser vi romantikern i denne rockande häradsbetäckare. Men det finns ingen anledning att tvivla på att så är fallet. Mitt i alltihopa ter sig den villkorslösa ömsesidiga kärleken med hustrun som det stora och ibland enda ljuset i hans liv. Och det märks att han står sin gamla mamma nära till denna dag. Så bilden av ”arslet” får sig onekligen en törn under läsningens gång. För det är klart att Springfield också har en hel del sympatiska sidor. Medkänslan för andra, öppenheten för sina egna och andras känslor och en slags oförstörd naivitet som varit en välsignelse i jobbet, men kanske inte alltid i privatlivet.

Men musiken då? Avhandlas inget om låtskrivande och vägen från botten till toppen? Nja, både ja och nej. För å ena sidan berättar Springfield visst det om sin musikaliska karriär, men det är oftast i anslutning till privatlivet. Springfield är mer intresserad av att måla upp en helhet. Den som förväntar sig att han ska snöa in på låtskrivaranekdoter, konsertögonblick inspelningshemligheter och kalenderbitande lär således bli besviken.

Men lite nördfakta kan förstås inte undvikas. Som att demonregissören David Fincher som ung spoling imponerade när han regisserade flera av Springfields tidiga videos. Att sångaren sånär ramlade ner från en plattform högt upp i luften på premiärspelningen för Living In Ozturnén och att hans gig i svindyra Las Vegasshowen EFX på MGM Grand i början på förra decenniet nästan blev historia innan det hann börja på grund av hans arrest i samband med ett i USA väldigt omskrivet bråk på hemmafronten med Barbara.

Dessutom innehåller boken förstås lite pinsamma privata avslöjanden också. Som till exempel att den femårige Ricky blev påkommen av sin intet ont anande mamma en gång när han ”satte på” kudden. Tala om tidig sexuell debut. Men mamma, som själv hade en viktoriansk uppfostran blev förfärad och hotade med polisen om det hände igen.

Så vad kan man egentligen säga annat än att Late, Late At Night är en veritabel bladvändare. Flytet i ordflödet imponerar lika mycket som uppbyggnaden av historien. För att inte tala om den välbalanserade avvägningen mellan å ena sidan djupaste allvar och seriositet och å ena sidan de välbehövliga doserna av svart humor och självironi.

Det här är en helt enkelt en skapelse som lyfter (rock)sinnena trots att det inte är svårt att hålla sig för skratt när den långt ifrån gladlynta historien utvecklar sig framåt genom åren. Men så är saken också den att det trots allt finns både hopp och humor mitt i allt elände. The Darkness må vara en ”bastard”, men vår rockhjälte reser sig alltid, och när slutet kommer vågar man nästan tro att han uppnått hyfsad frid i livet.

Slutligen för den som till äventyrs undrar: ja, jag är en Springfieldfan. En stor sådan, dessutom. Så min upphetsning för den här boken är väl inte direkt förvånande. Men det är fler än jag som är exalterade. Förra året utnämnde självaste Rolling Stone Late, Late At Night till den tjugotredje bästa rockmemoaren någonsin.

skriven 2013-04-11