OMD tittar alltjämt in i framtiden

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Yppa titlarna på sånger som Enola Gay, Maid Of Orleans, If You Leave och Sailing On The Seven Seas, så får garanterat de flesta musikfantaster med rötterna i åttiotalets syntrörelse något vått i ögonen. Men så var också upphovsmännen Andy McCluskey och Paul Humphreys alias hjärntrusten i Orchestral Manoeuvres In The Dark, en av de absolut största och mest pålitliga hitleverantörerna i sin genre ända fram till mitten av de efterföljande decenniet. Därefter försvann det vid det laget decimerade bandet dessvärre mer eller mindre utan förvarning. Men inte alla goda ting som når vägens ände är nödvändigtvis över för evigt. Vid decennieskiftet gjorde kvartetten rosad comeback, och nu tre år senare följer de upp med sitt tolfte verk i ordningen, English Electric. Titeln ifråga utgör förstås en ren och skär varudeklaration för det musikaliska innehållet, men enligt sångaren Andy McCluskey är den lånad från ett gammalt brittiskt industriföretag.

– Ja, men det är tyvärr nedlagt nu, kommenterar han. Det här företaget brukade designa framtiden i form av flygplan, datorer och en massa annat. Så givetvis fungerar titeln på flera nivåer. En är såklart att OMD är ett electroband, men den syftar också på min barndom. När jag var tio såg jag ett stort blått lok. Jag antar att det var en avspegling av mycket annat också i efterkrigstiden. Loket såg ut som framtiden och var funktionellt. Ändå fanns där en vacker aura över hela dess uppenbarelse.

Andy berättar att det nya materialet skrevs med en ny skiva i åtanke. En övertydlig upplysning, kan tyckas. Men med tanke på att sångerna på comebacken och föregångaren History Of Modern bestod av en blandning av såväl gammalt och nytt som halvgammalt är detta påpekande viktigare än man kan tro. Enligt sångaren utgör English Electric ett ärligt försök att kombinera förmågan att skriva vackra sånger och samtidigt utgå från ett särskilt koncept varje gång. Precis som förr.

– Det knäppa med oss från början var vår attityd. Vi var ett konstprojekt, men vi lyckades ändå sälja miljontals skivor, och det var den känslan vi ville komma tillbaka till nu. Problemet var bara det att när vi började prata om att spela ihop igen hade vi inget nytt material, och det blir bara märkligt när ett band som vill personifiera framtiden blir ett coverband på sig själv.

– Innan History Of Modern släpptes 2010 hade hela tjugofyra år förflutit sedan originalupplagan av OMD släppte något nytt. Varför blev det av just då?

– Vi hade fått erbjudande om att göra en del gigs innan dess, men vi hade alltid tackat nej eftersom vi inte var säkra på om det fanns något intresse. Fast när vi fick en förfrågan om att vara med i en stor tysk topplisteshow på tv ringde jag upp Paul och bestämde möte. Då hade det gått femton, sexton år sedan vi träffades sist.

– Var det en självklarhet i det läget att ni skulle gå hela vägen med en seriös återförening, turné och ny skiva?

– Det var i och för sig kul att göra lite spelningar i början, men jag var inte säker på om det var rätta för mig. Den tjugoårige Andy hade förmodligen varit förfärad över att jag alltjämt som femtiotreåring var med i ett band. Han hade sagt “skjut mig om jag gör det här när jag är tjugofem” ha ha. Därför ville jag bara fortsätta om vi gjorde ny musik och klarade av att vara oss själva igen.

– Fast oavsett vilket har ni redan haft en väldigt framgångsrik karriär?

– Ja, jag är genuint förvånad och överväldigad över alltihopa. Varken jag eller Paul hade drömt om att vara med i ett band när vi började. Han var ingenjör och jag var arkeolog, så musiken var bara en hobby vi höll på med när hans mamma var på jobbet. Jag hade en bas medan han hade satt ihop en grej av några transistorradiodatorer, och vi gjorde de mest ambienta grejor du kan tänka dig. Vi har en del band kvar, men jag vill helst slippa lyssna på dem.

– Men allt har inte varit så roligt. När Paul och de andra lämnade bandet i slutet på åttiotalet såg det ut som slutet var nära. Ändå valde du att fortsätta på egen hand?

– Det var en väldigt tufft. När jag tittar på skivkonvoluten från den här tiden står inte mitt namn med någonstans. Det var nästan så att jag inte ville att någon skulle veta att jag var inblandad. Jag hade ju växt upp med de här killarna, så jag förstod hur de kände inför det här. Men jag hade fortfarande musikaliska idéer kvar att förverkliga. Det var därför jag bestämde jag mig för att fortsätta ändå.

Skriven 2013-04-08