Klicka på bilden, för att se hela bilden
Ur spillrorna av varsitt inte överdrivet framgångsrikt rockband reste sig bröderna Scott och Seth Avett, slog sina påsar ihop under det givna namnet Avett Brothers och påbörjade vägen mot toppen under blygsamma förhållanden. Idag dussinet år senare är deras band ett av de absolut hetaste som går att uppbringa, och det gäller inte bara inom det folkrockiga countryfacket där de i huvudsak huserar. Under demonproducenten Rick Rubins överinseende har de tagit ett stort steg mot de högre skikten på de amerikanska topplistorna, och det är troligen bara början. Blir det som vissa experter förutspår, kan bandet mycket väl bli “the next big thing”.
– Men det vill jag ärligt talat bara ska hända om det gör det på ett naturligt sätt, betonar Scott Avett. Jag vill inte låtsas vara någon annan, om vi lyckas ska det bara vara på grund av att det vi gör är bra. Vi måste ställa oss frågan om vi gör det här för att folk ska gilla oss eller för att vi vill göra bra konst. För mig är svaret givet, jag kan alltid åka hem och föda upp kycklingar istället.
Scott krusar ingen, och både han och brodern står bokstavligt talat kvar med fötterna i myllan hemma i North Carolina. De har aldrig närt några rockstjärnedrömmar. Istället har de bara fokuserat på musiken. Följaktligen tycker de bara det var bra att det tog dit innan genombrottet kom. Därigenom kunde både identiteten och soundet förfinas utan inblandning från utomstående.
– Om någon annan kommit in tidigare i bilden och börjat tycka hade vi förmodligen blivit styrda i en riktning som inte varit vi. Nu är sådant ok eftersom vi lärt oss delegera. Men det tog oss fyra, fem skivor innan vi fixade det. Innan dess hade ingen försökt tala om för oss vad som säljer, ingen brydde sig.
– Men det gjorde Rick Rubin. Han både producerade och skrev kontrakt med er 2008? Var ni inte oroliga att han skulle försöka förändra er?
– Nej, inte alls. Oftast när vi har en konversation med honom föreslår han något, men han låter oss alltid avgöra själva. Han försöker aldrig tvinga på oss något. Så den största skillnaden mot tidigare har nog trots allt varit att vi spelat in i en bättre studio. Vi har inte behövt stressa och har kunnat befria oss själva från budgetbegränsningar.
– På era senare album, inklusive det senaste, The Carpenter har ni snyggat till och breddat ert sound rätt kraftigt. Har det varit ett medvetet drag eller något som kommit av sig själv?
– Vi har alltid velat vara ett bra band, men det var vi faktiskt inte i början. Då var vi både irrationella och otåliga. Jag kan förstås fortfarande tycka om en del av sångerna från den tiden, men det vi gör nu representerar bäst vad vi är just för tillfället. Varje sång kräver full uppmärksamhet, och den principen är vi lojala mot.
Avett Brothers sound är en produkt av en rad olika stilar. En amerikansk journalist har beskrivit det hela som en blandning av Townes Van Zandts sorgsna låtskrivarcountry, Buddy Hollys popighet, Beatles färgstarka låtsnickeri samt Ramones råa energi, och Scott håller med. Men det har också med hans och broderns uppväxt att göra.
– Så är det. Vi uppfostrades i en lantlig arbetarmiljö där vi tog hand om kycklingar och grisar samtidigt som vi pushades att gå på college. Allt var en del av våra familjerelationer. Så länge man har stödet hemifrån får man också hjälp att klara av saker. Vi har kastat oss ut och vågat gå hela vägen, och den attityden kommer ut i musiken också.
– Fast även om ni nu kommer från den här trygga bakgrunden kan det väl ändå finnas en viss oro för att tappa greppet om tillvaron?
– Yeah, jag kan oroa mig för det ibland. Jag vill inte driva bort och gå vilse i en existens på resande fot. Det kan bli för mycket av det goda. Visst vill jag ha det också, men mitt hemliv är väldigt etablerat, och det måste jag påminna mig själv om. Jag måste säga nej till mig själv ibland eftersom en del beslut jag tar kan skada mig. Man kan likna det med en trädgård. Om man inte sköter den kommer det att bli en tilltrasslad röra av alltihop.
Skriven 2013-03-13
