Klicka på bilden, för att se hela bilden
Den skandalöst ensidiga piratdebatten var död. Tack och lov. Men nu i nådens och dådens år 2013 lever liket igen, och det är den rabiata piratrörelsen själv som väckt det. Med en dokumentärfilm om självaste Pirate Bay-grundarna till på köpet. Av det ogenerat subjektiva slaget därtill, men det behöver väl knappt tilläggas. Däremot är det helt nödvändigt att påpeka att media ännu en gång slaviskt står med mössan i hand och låter alla inblandade på nytt lägga ut samma enkelspåriga text som alltid. I stort sett oemotsagda, till på köpet. Ännu en gång sätter alltså piraterna agendan. De bestämde när debatten skulle dö, och de bestämde när den skulle vakna upp igen också.
För egen del trodde jag väl aldrig att jag skulle längta efter att pirat- upphovs-/fildelningsdebatten skulle vittra bort från första början. Det fanns ju trots allt så mycket kvar att säga från den drabbade sidan, den sida som blivit bestulen, fråntagen rätten och möjligheten att kontrollera sina egna skapelser/investeringar och förvandlats till livegna i ett drygt decennium. Så många lågnivå-argument hade tröskats till förbannelse från pirathåll under så lång tid. Men eftersom motståndarsidans synpunkter i stort sett hade tystats – jag talar av egen erfarenhet också här – och blivit persona non grata på debattsidorna var det bara att inse att det var lika bra om dumheterna slutade spys ut.
För när piraterna mer eller mindre nådde sitt mål, och strömningstjänster som musikens Spotify och Wimp kom självdog debatten. Plötsligt var kostnaden för musikkonsumtion ytterst försumlig. Musiken slumpades bort för en spottstyver eller gratis av en pressad bransch på den piratpolitiska populismens altare. Fullt legitimt precis som motståndarna varit ute efter från början, och nu fortsätter en lika piratdrabbad filmbransch på samma linje med diverse tjänster som rear ut ett fett utbud till priset av en dagens lunch per månad.
Så varför då fortsätta den närmast militanta kampen för “integritet, demokrati och rättvisa”? Ja, jag raljerar här. Absolut. För den aggressiva jakten på publicitet med allt vad det innebar av vulgärpropaganda, offermentalitet och svepande lögnaktiga påståenden hade ju mer eller mindre lagts till handlingarna i kölvattnet på den tack och lov fällande Pirate Bay-domen. Det fanns inte direkt någon anledning att jaga stora rubriker längre. Särskilt som ryggradslösa politiker över hela spektrat i stort sett ändå lagt sig i samma snaskiga säng som Piratpartiet i den här frågan.
Men nu har alltså piraterier satts på agendan igen. Allt på grund av en dokumentärfilm som predikar för de redan frälsta. Och kollegorna har förstås slickat i sig propagandagodiset så till den grad att man nästan blivit opasslig. Fast vad annat var att förvänta. Sällan eller ens aldrig har jag upplevt en debatt som varit mer populistisk. I vilken annan sammanhang som helst hade man straffat bort sig med ickeargument av typen “kultur ska vara gratis”, “Artisterna får väl sälja t-shirts” och “Det drabbar ingen fattig”, men i den här sfären har dumhetens arrogans nästan alltid premierats av kollegorna istället. Vilket naturligtvis är helt absurt. Men det ändå ett faktum att media gett piratindustrin en respekt de inte förtjänar. För låt oss tala klartext här; Pirate Bay och liknande siter är inget annat än gigantiska virtuella hälericentraler som indirekt åderlåter kreatörer och kulturinvesterare på sina rättmätiga inkomster tjugofyra timmar om dygnet.
Sedan älskar förvisso piratförespråkare att dribbla bort begreppen å det grövsta, men låt oss en gång för alla slå fast att illegalt nyttjande av mjukvara på nätet på intet sätt är kopplad till själva teknikfrågan, att upphovsrätten även fortsättningsvis är av yttersta vikt och att det inte finns någon anledning att acceptera att tillåta internet att vara ett gangsterlandskap när det verkliga livet inte är det.
Piratrörelsen talar sig gärna varm för ett oreglerat internet där alla kan roffa åt sig bäst de vill. Men de senaste tio åren utgör smärtsamma bekräftelser på att anarkin inte gjort något som helst gott. Man talar förvisso gärna om demokratisering i unkna revolutionsromantiska termer, men ser man det krasst har Pirate Bay och dess gelikar varit väldigt duktiga på att vara generösa på andras bekostnad, och sedan varna för demokratins snara frånfälle, så fort någon vågat antyda att regleringar mot dem vore på sin plats. Var och hur man lär sig nära en sådan moraliskt bankrutt inställning är inte det lättaste att förstå, men det bekräftar bara vad Horace Engdahl sade för några år sedan. “Piraterna är skurkar. Kort och gott. Och de skall behandlas som skurkar”.
skriven 2013-03-01
