Klicka på bilden, för att se hela bilden
Vissa kan skatta sig lyckliga, och i Sverige som nation är beskattningen till och med ständigt högst i hela världen. Ibland tar förvisso danskarna över tätplatsen, men allt som oftast leder Sverige skatteligan om vi talar i termen totalt skattetryck. Tre kronor av fem går i skatt och det samlade trycket uppgår till nästan halva BNP. En normalinkomsttagare betalar nära sextio procent av inkomsten i skatt om man då räknar med allt från arbetsgivaravgifter till moms och andra indirekta skatter. Vad sedan gäller marginalskatterna så ligger Sverige alltjämt i topp inom OECD även om Frankrike lär ta över denna föga avundsvärda topplacering inom kort när Francois Hollandes socialistregim får igenom sin så kallade superskatt på de mest välbärgade.
Ändå framstår allt som har med skattelättnader bokstavligt talat som ett rött skynke för landets vänsterfalang. Blotta uttalandet av ordet skattesänkningar har länge närmast haft samma dignitet som en svordom för många med röd hemvist. Ibland verkar det nästan som om skatter och pålagor är ett självändamål som rutinmässigt måste införas och höjas när och var än tillfälle bjudes. Därför är det väl bara logiskt att antipatierna mot ROT- och RUT-avdragen blivit så starka. På beställning har de nedvärderande termerna dräng- och pigavdrag hamnat i var meningsmotståndares mun, vilket inte kan betecknas som annat än sorgligt. Att illviljan i första hand är ideologisk är uppenbart, men är det verkligen nödvändigt att ha en sådan trist von oben-attityd mot arbeten som så många ensam- och fåmansföretagare faktiskt valt att göra? De är trots allt efterfrågade till ett rimligt pris. Ett vitt sådant, till på köpet.
Gnället mot den sänkta restaurangmomsen är också avsevärd. För inte nog med att krögarna har tagit sig friheten att sänka sina priser, de har inte anställt överdrivet många nya medarbetare heller som det var tänkt. Och, ja det kan man ju tycka. Men precis som alla andra sådana här reformer kommer inte resultaten över en natt även om många gärna lever kvar i den villfarelsen.
Fast oavsett vilket, enligt vänsterhåll ska ingen skatt sänkas så länge det finns hål att stoppa pengarna i. För att bevara välfärdens fortlevnad är det mest uppenbara argumentet som programenligt förs fram varje gång den här frågan är på tapeten, men ärligt talat, är inte det argumentet en aning daterat? Har inte alla riksdagspartier trots allt utgångspunkten att vi ska ha en hög standard på vår gemensamma välfärd? Så vitt jag vet vill ingen montera ner den till amerikansk nivå, för att nu ta det ultimata skräckexemplet i meningsmotståndarnas bok.
Dock tillhör jag inte de som automatiskt tror att allting blir bättre enkom för att ytterligare pengar sprids även en verksamhet i tid och otid. Skolan är ett utmärkt exempel på detta. Studieresultaten har dalat länge nu. Den negativa trenden började för evigheter sedan redan på det glada sextiotalet då Socialdemokraterna introducerade den så kallade flumskolan. Det ser vi resultatet av idag, och det är ingen rolig läsning. Därmed krävs det också i första hand en vettig plan och obekväma beslut för att stoppa kräftgången. Enbart en ny pengasäck lär inte räcka.
Å andra sidan hade sjukvården verkligen mått bra av en ekonomisk satsning, snarare än ständiga nerdragningar. Vi blir fler och fler, men sjukvårdsapparaten bara minskar. Var finns logiken i det? Ändå har vi världens hårdaste skattetryck. Varför klarar vi inte ta hand om våra sjuka trots detta. Haltar prioriteringarna eller beror det på något annat? Kanske är det trots allt en ekonomisk fråga. Pengarna sinar måhända trots det hårda skattetrycket. Men svaret på detta är inte ännu mer pålagor. Kakan att dela på måste bli större istället, och det blir den bara om det lönar sig för gemene man att arbeta och fler uppmuntras att starta företag. Sedan är det värt att påpeka att ingen vill ha ett samhälle där de som inte kan klara sig själv ramlar genom nätet. Men det betyder inte att ett status quo-system utan morötter och möjlighet att själv styra sitt öde inte är minst lika förkastligt.
skriven 2013-01-09
Du kanske gillar:
DAWIT ISAAK-BIBLIOTEKET – yttrandefrihetsbibliotek på Malmö Stadsarkiv
Inget självändamål för Idoljuryn att få folk att börja gråta
Barry Lyndon och skatten: kulturskatten och den vi tvingas att betala till folk som borde livnära sig på något annat än det de bränner våra skattepengar på.
DogmaDoguSåpa™, Mätt på att leva™, Murmelmurvlarna™, Sverige sett genom 16 städer™, Fredag Bad taste™
