STEVE LUKATHER är lycklig och tänker på sin dödlighet

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Det fanns en tid då han var lika duktig på att partaja som att spela gitarr, men nu är festandet och det destruktiva levernet historia. Med ålderns rätt har lugnet och visheten kommit till supermusikern och grundaren av sjuttio- och åttiotalets arenaakt Toto, Steve Lukather. Själv säger han sig till och med vara inne i en övergångsfas, och Transition är mycket riktigt också titeln på hans nya soloalbum, som markerar en vändpunkt för den produktive studiomusikern.

– Det är väldigt mycket på det viset, kommenterar han. Hela mitt liv har genomgått en helomvändning. Om någon sagt till mig för fem år sedan att jag skulle sluta festa och supa och vara nyskild med två små barn hade jag kallat honom eller henne för en lögnare. Jag tvingades ta en ordentlig titt på mig själv, och det var faktiskt inte så smärtsamt som jag trodde från början.

Steve säger att han hade tur som lyckades ”ta sig ur planet innan det kraschade”. Det var en väckarklocka för någon i femtioårsåldern, menar han och skrattar gott åt det faktum att han numera är en riktig gammal tråkmåns.

– Jag gjorde ett test som heter Gamla gubbjävel-testet i en tidning nyligen, och slog till och med Clint Eastwood. Fast saken är den att jag har varit i branschen i trettiosex år, och när man är arton kan man lätt tro att att det går att hålla igång i all evighet. Men när man är äldre blir baksmällan alltid mer brutal. Sedan gillar förstås jag precis som alla alla andra choklad. Det är därför jag springer regelbundet.

– Inför den här skivan har du sagt att du har funderat mycket över de som inte är med oss längre och människor du mött under årens lopp. Varför gjorde du det just nu?

– Well, när man blir äldre börjar man tänka mycket på sin egen dödlighet. Jag har tänkt över mina egna felsteg, hur jag ska ställa saker och ting till rätta med folk och vilka relationer jag bör avsluta. Livet blir aldrig riktigt som jag tänkt mig och nu ser jag på USA och mina barn och undrar vilken värld de kommer att ärva. Så med tanke på allt det tänker jag inte sitta här och planera för ännu en kväll på klubben.

Av samma anledning säger sig Steve göra sitt bästa för att undvika klyschor i lyriken. Fraser som Baby, I love you, är bannlysta nuförtiden, och stoltheten över det färdiga resultatet på Transition går inte att ta miste på.

– Jag skriver förvisso om personliga grejor, men alla kan relatera till förlust av någon, ilska eller oroas för världens tillstånd. Fast det är samtidigt svårt att inte låta som en idiot när man skriver texter.

– Men det verkar överlag ha gått bra den här gången. Du har i alla fall fått hyfsad kritik?

– Ja, det här är förmodligen de bästa recensioner jag någonsin fått. Jag trodde nästan det var första april när jag läste dem. Men jag försökte verkligen undvika alla fallgropar. Jag försökte inte heller skriva hits, jag vet inte ens hur en sådan ska se ut längre. Men jag är väldigt stolt över vad jag gör. Jag har hittat min stil, och försöker förfina den.

Solokarriären är nummer ett nu, tillägger sångaren, och berättar att Toto bara utgör sommarsemester nuförtiden. Bandet är i stort sätt bara ett sätt att hjälpa den ALS-sjuke basisten och ”brodern” Mike Porcaro och hans familj, inget annat.

– Ur min synpunkt var loppet kört när jag hoppade av bandet 2007. Vi lät fortfarande ”great”, men jag undrade var alla mina high school-vänner tagit vägen. Därför var jag tvungen att hoppa av tåget. Men när (klaviaturspelaren David) Paich ringde upp mig och sade att vi måste göra något samlades vi igen för Mike och hade fantastiskt roligt. Så nu kommer vi att fira trettiofemårsjubileum på vägarna de närmaste två åren.

– Du låter lycklig?

– Yeah. jag är så lycklig jag kan vara för omväxlings skull. Jag kommer till och med överens fantastiskt bra med mitt ex. Sedan skulle jag förstås gärna ha en underbar kvinna vid min sida, men överlag har jag ett fantastiskt liv. Jag har två vuxna barn och två små på fem och två. Och jag är fortfarande exalterad över musiken. Det är ännu roligare nu än förr eftersom jag har en tydligare bild av helheten och vad jag vill.

– Men du är inte rädd för att bli gammal?

– Nej, efter att ha spenderat förra sommaren med sjuttiotvåårige Ringo Starr på turné oroar jag mig inte längre för det. Om jag bara kan förbli frisk ordnar det sig. Alla mina hjältar, inklusive Paul McCartney, Jeff Beck och Peter Gabriel börjar bli till åren, och de levererar fortfarande fullt ut på scen.

– Det verkar som det är kul att vara ute på vägarna med Ringo?

– Ja, oh my God. Att vara ute med honom var den bästa sommarsemestern jag någonsin varit med om. Ringo SMS:ar mig hela tiden, han är en fantastisk kille. Han är snäll, klok, glad, fokuserad och rolig som fan. När han ringer släpper jag allt annat. Jag, Ringo, Todd Rundgren, Gregg Rollie (ex-Journey) och de andra hade hur roligt som helst i somras, och nu ska vi ut igen senare i år. Att resa runt med en Beatlesmedlem ger en helt ny dimension på tillvaron.

Skriven 2013-01-04