Klicka på bilden, för att se hela bilden
Dweezil jobbar sig oförtrutet genom pappa Zappas enorma låtmaterial, och den här turnén som har kallats för The Decades Tour har bandet blandat låtar från alla decennierna. På det förra besöket för ganska exakt två år sen var det albumet Apostrophe som framfördes i sin helhet. Kvällens spelning var lite friare på så sätt.
Det var ett spelsuget gäng som tog sig an udda företeelser som Ride my face to Chicago, något som förmodligen Frank svängde samman på fem minuter, men inte desto mindre förtjänade att framföras. Bandet öppnade med Trencherous Cretins från Shut up and play Yer Guitar för att raskt kasta sig bakåt till 1966 och Hungry Freaks Daddy. Dweezil är som alltid väldigt trevlig och politiskt korrekt, ljusår ifrån pappan som hade åsikter om det mesta. Ben Travers på sång har en röst som kan gå nästan lika djupt Frank men den saknar ändå det där sista. Det är synd inte Dweezil sjunger lite mer för han har en bra röst han med. Nu blir det mest lite sådär för att förstärka lite. Sheila Gonzales på blås och keyboards sjunger ofta de ljusa stämmorna, men även trummisen Joe Travers hjälper till med sången.
Det bjöds på en hel del låtar från jazzrockeran i början av 70-talet med Penguin in Bondage, Echidnas Arf och Pygmy Twylyte från Roxy & Elswhere. Versionerna var plankade rakt av med alla lustiga ljud och annat hyss som hörde till. Chris Norton på keyboard fick köra leadsången på hysteriska versioner av I´m so Cute och Tryin´to Grow a Chin från Sheik Yerboutialbumet. En genre som inte så många av Zappas låtar är skrivna i är country men låten Harder Than Your Husband är precis lagom fånig och man vet inte om man ska älska eller hata den. Jag undrar ibland hur Frank Zappa tänkte när han skrev sin musik. Det måste vara någon musikmachokistisk gen som gjorde att han tvingade sig att skriva fåniga låtar.
Who are the Brain Police, även den från första albumet är som Dweezil kommenterade det, fortfarande ruggig fast den snart är 50 år gammal. Att sjunga som Captain Beefheart är inte det lättaste men stagemixerkillen hoppade glatt in och gjorde en bra tolkning av Debra Kadabra från 1975. Från Joe´s Garage blev det Packard Goose som med sin långa instrumentala gjorde att bandet kunde köra massor med solon.
Dweezil hade emellanåt problem med sin gitarr och ett flertal strängar gick av, vilket han beklagade och påstod sedam att det bara hade hänt några få gånger under hela hans karriär. Om det är ett bevis på att han spelar för snällt eller har bra strängar får ni själva avgöra. Ett mindre strömavbrott på delar av utrustningen gjorde att Dweezil fick börja improvisera lite, men ack vad han är tam…
Efter tjugotvå låtar var det tack o hej men bandet kom självklart tillbaka och framförde alldeles utomordentliga versioner av Peaches en Regalia, Zomby Woof och avslutade med det tio minuter långa orkesterstycket Strictly Genteel, avslutningsspåret från den absurda 200 Motels.
En liten sammanfattning…
Den här konserten hade betydligt mer nerv, känsla, mys och inspiration än konserten som jag såg på Malmö Konserthus för två år sen. Jag tror att mycket hade att göra med att det blev lite trängre på Amager Bio och musiken kom närmare. Vi hoppas att Dweezil fortsätter att spela pappa Zappas musik i många år till och jag tror nog att det här är en livsuppgift som han accepterat. Fansen strömmar till och som Dweezil kommenterade, det är roligt att lite yngre fans har upptäckt den här musiken. Inte bara gamla stofiler som jag som muttrar om att ”det var bättre förr”…
skriven 2012-11-28
