Klicka på bilden, för att se hela bilden
Jethro Tull släppte i våras uppföljaren till Thick As A Brick som naturligt nog kallades för TAAB II. 1972 kom ”etta” och nu är det uppföljaren som vi ska tycka om lika mycket. Det brukar ta ett antal år innan man vet om det är en klassiker, så vi får se om den här håller om några decennier. Storyn handlar om Gerald Bostock, en 10-åring som skrev en dikt som Jethro Tull gjorde musiken till. Sant eller inte så handlar den nya skivan om när Gerald Bostock är i 50-årsåldern. För de oinvigda är TAAB en lång svit på runt 45 minuter, men live är den cirka en timme. Detta kära ungdomar var vardagsmat i början av 70-talet.
Så mycket om storyn, nu till konserten…
Att höra hela TAAB live är som en våt dröm för alla proggälskare, och jag tror ingen blev besviken rent musikalsikt. Varken med ”ettan” eller ”tvåan”. Däremot tror jag att det muttrades lite om Ian Andersons sånginsatser. Han har tidigare haft svårigheter att komma upp i rätt röstläge, vilket besannades under konserten. Som tur är har han insett sina begränsningar och tagit hjälp av Ryan O´Donnell, en trettioåring från Halifax som tidigare sjungit i olika rockmusikaler. Hans röst är ganska lik Ians och många sångpartier tog han över helt medan de i vissa lägen dubblade varandra. Kanske lika bra för Ian Andersson att hålla sig till flöjt och dansa runt på ett ben. Bättre det än bli besviken på toner han inte längre kan pricka. På skivan låter det alldeles förträffligt men i en studio kan man få en ko att låta bra om man vill.
Bandet är utomordentligt tajta och levererar musiken precis som det ska låta. Massor med hammondorgel är ju ett signum för Jethro Tull. Lite torr humor på videoskärmen bakom livar upp, och i pausen som uppstod när man skulle vända vinylen till sida två på TAAB tycker Ian Andersson att med tanke på publikens ålder (och hans egen för den delen, han fyllde 65 i somras) att männen ska göra en prostatakoll. Samtidigt på skärmen flimrar det förbi kändisar som avlidit på grund av denna otrevliga sjukdom. Lite allvar trots allt. Ian Anderson spelar även överklassfåne samt en presentatör av bandet på videoinslagen med typisk engelsk humor.
TAAB II är i många stycken skriven efter samma mall, men det är ändå lite rakare stuk på musiken. Den är till skillnad från ”ettan” uppdelad lite mer i kortare låtar, så det blir tillfälle till lite fler applåder. Musiken rullar på och två timmar Thick As A Brick är ganska lagom. Jethro Tull kommer in och kör Locomotive Breath från Aqualung som extranummer och tackar för sig.
En sammanfattning…….
Musikaliskt är det bara till buga och ta emot. Däremot är de vokala insatserna som jag tidigare påpekat lite svajiga från Ian. Men det blir ändå ett väldigt högt betyg för Jethro Tull. Nu väntar vi bara på del två av A Passion Play och Minstrel In The Gallery.
Skriven 2012-11-25
