Klicka på bilden, för att se hela bilden
Hennes genombrott över en natt tog nästan en halv livstid. Efter att ha sjungit regelbundet i den lokala kyrkokören, uppträtt i karaokebarer, blivit hånad i tv på bästa sändningstid och använt alla sina besparingar till att ge ut en singel inleddes en Askungesaga som inte på långa vägar är över än.
Det är kanske inte helt oväntat albumaktuella Susan Boyle som åsyftas. Efter sitt framträdande i talangshowen Britain’s Got Talent 2009 där hon framförde I Dreamed A Dream från musicalen Les Misérables fick alla tvivlare omgående äta upp sina cynismer. Hysterin visste knappast några gränser, hela världen tycktes älska skotskan med den stora rösten. Detta bekräftades med besked när debutalbumet med just titeln I Dreamed A Dream släpptes för ganska exakt tre år sedan. På bara sex veckor hann verket ifråga bli världens och årets bästsäljare alla kategorier. Inte illa marscherat av en aspirerande sångerska från påver bakgrund som då, vid fyrtioåtta års ålder redan räknat ut sig själv som för gammal för att lyckas.
– Nej, idag tror jag inte jag har många drömmar kvar att uppfylla, myser Susan Boyle själv. Jag har redan träffat både Påven och Drottningen och rest över hela världen. Fast det är klart, det skulle vara härligt att göra film eller göra någon sång till ett soundtrack. Men annars är den enda dröm jag har kvar nog att göra om alltihopa igen.
Fast ska sanningen fram lever förstås Susan redan drömmen. Hennes fjärde album Standing Ovation: The Greatest Songs From The Stage släpptes i dagarna, och det råder ingen som helst tvekan om att sångerskan är överförtjust över att få ha spelat in just den här sångsamlingen. Precis som titeln antyder handlar det om nummer från diverse klassiska musicals, och det är något som sångerskan alltid varit en stor fan av.
– Så har det varit ända sedan jag var en liten flicka. Jag älskar musicals, och njuter av dramatiken och det breda spektrat av känslor. Därför känns det som att det här är skivan jag var ödesbestämd att göra. På sätt och vis har cirkeln slutits nu. Jag sjöng ju I Dreamed A Dream på Britain’s Got Talent då allt det här började. Sedan spelade jag i min egen musical innan jag satte gång med den här inspelningen, så det var rätt att gå tillbaka till mina rötter och fokusera på en av mina favoritgenrer.
– Biff Stannard, som bland annat arbetat med Kylie Minogue, U2 och One Direction har producerat. Hur fungerade det?
– Well, Biff var min nye producent, och som sådan bidrog han med fräscha idéer. Det var därför han plockades in. Fast jag var faktiskt lite motvillig till förändringen från början. Men det var spännande också, och jag vande mig snabbt vid honom. Det hela var väldigt njutbart samtidigt som jag lärde mig mer om själva hantverket.
– På albumet tolkar du stjärnor som Sarah Brightman, Elaine Page och Barbra Streisand. Känns inte det skrämmande att veta att du kommer att jämföras med originalen?
– Jag blir inte skrämd av någon eller något. Jag kan ändå inte göra annat än mitt bästa och sätta mitt eget personliga signum på det jag gör. Men på samma gång måste jag säga att min osäkerhet har ökat i takt med kändisskapet. Jag oroar mig för att det ska sluta lika snabbt som det började.
– Vad är det viktigaste du lärt dig sedan du slog igenom?
– Jag har växt upp en del. Jag har mognat och accepterat att man lär sig nya saker i livet hela tiden. Kanske var det en del av anledningen till att jag var frustrerad tidigare. Jag plågade mig själv för att jag inte kunde göra något rätt första gången. Men jag måste inse att jag inte är perfekt. Jag är bara vara mänsklig.
– Hur känner du inför det här med att helt plötsligt blivit en offentlig person?
– Ibland är det okay och ibland vill jag bara vara en vanlig privatperson. Men jag njuter nog mer av det nu än i början. Så länge folk tycker jag är tillräckligt bra kommer jag att finnas kvar, så än så länge tar det positiva ut det negativa.
Skriven 2012-11-20
