Klicka på bilden, för att se hela bilden
Är i ärlighetens namn ingen urgammal fan. Åtminstone har jag inte följt dem sedan hedenhös i början på nittiotalet. Däremot har jag sakta med säkert blvit en fan av Kamelot de senaste tre, fyra albumen. Silverthorn är epos nummer tio i ordningen, och utgör något av ett ett eldprov för nye sångaren Tommy Karevik. För mig personligen är dock inte denna egentligen rätt vitala förändring någon stor grej. Svensken gör ett bra jobb, och den dramatiska tonen sitter oftast som smäck.
Hade jag ibland önskat att han haft en något större röst? Ja, absolut, men känslan och förmågan att leva sig in i kompositionernas storslagna anslag går inte att klaga på. För storslaget är det här utan tvekan. Det här är symfonisk metal som lever upp till genrens krav på enorma ogripbara känslor och likaledes pompösa arrangemang. Samtidigt märks det att medgrundaren och chefsdesignern(?) Thomas Youngblood och hans mannar lagt sig vinn om att variera anrättningen. Både progressiva inslag och glimtar av powermetal smyger sig som brukligt in här och där, som i till exempel Ashes To Ashes. På samma gång är liknar Torn mest ett försök till tjusig metalopera medan öppningsspåret Manus Dei bär sina klassiska influenser utanpå rockärmen och balladen Continuum utgör ett vackert försök i den sakrala skolan.
Skriven 2012-11-07
