Klicka på bilden, för att se hela bilden
De har haft fyra topp tio-hits på raken hemma i Kanada, fått en genombrottslåt som sålt i tre och en halvmiljon exemplar världen över, har åttiotusen vänner på Facebook och har passerat hundra miljoner views på You Tube. Dessutom har de en ny rosad skiva med den olycksbådande titeln Bodyparts ute. Namnet är Dragonette, och de har onekligen mycket att glädja sig åt för tillfället. Men sångerskan Martina Sorbara vill inte överdriva framgångarna. För så stort är är hennes band trots allt inte än.
– Nja, jag vet faktiskt inte exakt hur det ligger till, kommenterar hon. Men det är i alla fall uppenbart att vi kommit en bit på väg. När förra albumet kom ut visste vi inte om någon skulle dyka upp på konserterna, men nu har vi en solid publik med många hängivna fans. Vi vet till exempel att vi kan spela i vilken stad som helst i Nordamerika nu, så vi har äntligen nått en punkt då vi kan få smaka lite grand på att glida fram på en räkmacka.
Dragonette startade verksamheten i det tysta redan 2005. Det var då Martina träffade sin bandpartner Dan Kurtz första gången. Ljuv musik uppstod bokstavligen, och de började skriva tillsammans. Några år senare flyttade gruppen sin verksamhet till England i samband med att de fick kontrakt med jätten Mercurys brittiska kontor. Dessvärre floppade de med sina första singlar trots hygglig kritik och högprofilerade förbandsgig åt band som Basement Jaxx och Sugababes. Men trion skulle med tiden få lön för mödan. I skarven på det senaste decennieskiftet fick de en megahit i form av dansanta partyförhöjaren Hello tillsammans med franske DJ:n Martin Solveig. Låten ifråga blev så småningom en megahit och har fram till dagens datum sålt i hela tre och en halv miljoner exemplar. Under resans gång har den även belönats med en kanadensisk Grammy och figurerat i tv-serier som Gossip Girl, Skins och The Vampire Diaries. Att överträffa en sådan framgång är förstås svårt, men succén har trots allt fortsatt, och responsen på Bodyparts har enligt Martina varit “väldigt positiv”.
– Det tar alltid på nerverna när en platta kommer ut, men folk verkar gilla den här. Ett tag funderade vi faktiskt på att göra en dansskiva, men sedan insåg vi att vi inte ville göra något annat än våra vanliga kantiga låtar. Alla våra album har det gemensamt att de är eklektiska. Vi hoppar över hela spektrat, och så är det på Bodyparts också. Varje sång måste vara ett äventyr. Någon kallade det vi gör för pop `n roll. Det tycker jag låter bra.
– Under er relativt korta karriär på sju år har ni också mycket riktigt arbetat med en rad artister med olika stilar i bagaget, som Cyndi Lauper, Girls Aloud-medlemmen Nicola Roberts, Don Diablo och Kaskade. Har det varit ett medvetet val?
– Nej, det har varit väldigt spontant. Första gången det hände var för att en talangjägare på vårt första skivbolag var vän med killarna i Basement Jaxx. Själva visste vi inte vad f-n vi gjorde. Sedan mötte vi Martin Solveig på en festival. Vi började småprata, och det visades sig att han hade en sång som passade oss. Det var efter det som DJ:s började skicka oss låtar. Jag hade ingen aning om då hur den världen fungerar, men tydligen är det så att de sänder låtar till tjugo artister i taget och bestämmer sig efteråt för vem de vill ha.
– Ni har ju uppenbarligen redan hunnit med en del, men när trodde du själv på att Dragonette skulle få något som liknade en karriär?
– När vi skrivit vår första låt I Get Around skickade vi den till en vän som är vår manager nu. Han undrade om han skulle ge den till någon annan eller om vi ville göra den själv. Sedan visade det sig att han hade alla dessa kontakter, så plötsligt var vi öppningsakt för Scissor Sisters och Duran Duran. Vi gick från noll till hundra på fem sekunder. Sedan hamnade vi på en mer realistisk nivå igen. Där stannade vi i tre år.
– Det låter tufft?
– På sätt och vis. Men varje gång jag tänkte “Herregud, det här är för jobbigt” insåg jag att jag och Dan alltid har varandra. Jag förstod att oavsett vilket kommer vi att fortsätta skriva, och det var tillräckligt för jag skulle orka hålla bollen rullande.
Skriven 2012-10-25
Du kanske gillar:
PETTER talar ut om allt
DEL AMITRI – sångaren Justin Currie om det miljonsäljande bandets karriär: “Vi har aldrig sålt oss. Vi är inte mycket för att spela spelet”
SISSEL KYRKJEBØ – en intervju från ett snöigt Oslo inför julturnépremiären
MARTIN STENMARCK – Musikaliska madeleinekakor, Hitsen & Hjältarna – en julig intervju
