Klicka på bilden, för att se hela bilden
Det har varit ett bra år för Madness. Först spelade de på taket till Buckingham Palace i samband med drottning Elizabeths diamantjubileum. Därefter fick veteranerna äran att uppträda på London-OS avslutningsceremoni och nu släpper de ett nytt album som redan innan releasen fått översvallande vitsord från kritikerna. Det ser alltså ut som om skapionjärerna genomgår en skön revival för tillfället, och sångaren Graham ”Suggs” McPherson är inte sen att hålla med.
– Nej, verkligen inte, bekräftar han. Det är väldigt spännande. Det känns som om vi är populärare än någonsin nu, men jag kan inte riktigt förklara vad det är som hänt. Vi skulle åka på en turné förra året som bara rann ut i sanden. Men sedan blev vi tillfrågade om att spela på drottningens jubileum, och nu ska vi plötsligt ge ut en platta igen.
Suggs säger att allt som hänt sedan i somras är extraordinärt. Det ter sig så otroligt att det inte hade gått att planera något liknande, menar han. Ingen i bandet hade till exempel kunnat komma på idén att man skulle vare med på något som var i dignitet med något sådant som OS-avslutningen. Samtidigt var upplevelsen i sig precis lika crazy som alla tror.
– Absolut. Där stod vi i kulisserna med det där pojkbandet One Direction på ena sidan och Pet Shop Boys med strutarna på huvudet på andra, och det var ett sådant liv att jag inte kunde höra ett dugg. Till råga på allt var jag så nervös att jag fick fråga några av de andra om den första textraden till Our House.
Minnet från sommarens megaevenemang är som synes alltjämt i färskt minne hos Suggs, men vardagen domineras trots allt av tankarna kring nya albumet Oui Oui Si Si Ja Ja Da Da. Sångaren beskriver kortfattat helheten som en samling välskrivna popsånger. Därmed är det också rätt uppenbart att han försöker ta ner förväntningarna till en mer jordnära nivå.
– Ja, här i England är det nästan som om vi återskapat Bibeln, eller något. Som om de nya låtarna är något som inte är av denna världen.
– Men det låter nästan som om du inte bryr dig särskilt mycket om vad kritikerna tycker nuförtiden?
– Det stämmer. Inte särskilt. Fast när förra skivan kom låg vi i farozonen att falla ner i nostalgins svarta hål, och då försökte vi gå in i Warp 6 – för att nu tala Star Trekspråk – för att undvika det. Därför blev vi väldigt nöjda när vi fick fina recensioner. Eftersom skivan var väldigt allvarlig skrev morgontidningarna om den. Fast nu kan de dra åt helvete igen.
– Tycker du det blivit lättare eller svårare att få till en ny skiva med åldern?
– Lättare. Vi har känt varandra sedan vi var tolv och har haft så mycket tjafs genom åren, så vi vet var vi har varandra. Men saken är också den att vi alla skriver, alla bidrar med två, tre låtar var, vilket gör processen lättare. Sedan har vi alltid hållit ihop, och därför har vi aldrig blivit uppätna och utspottade av branschen. Det har gjort att vi kan fortsätta ett tag till innan vi försvinner bort vid horisonten.
Suggs säger också på en direkt fråga att bandet sedan länge försonats med sina tidigaste hits. Stapelvaror som Baggy Trousers, It Must Be Love och Our House är en del av dess historia, och det är något att vara stolt över.
– Yeah, jag menar i början var vi lite självmedvetna över att bli sedda som clowner, så då började vi skriva mörkare sånger. Sedan 1992 när vi återförenades igen insåg vi hur viktiga de här låtarna är för folk. Idag brukar vi spela fem, sex nya sånger för vårt egna höga nöjes skull, men de stora hitsen finns alltid med på låtlistan. Folk känner sig lurade om vi inte spelar dem. Jag såg Elvis Costello en gång, och då sjöng han bara en massa konstiga countygrejor. Vilket var ok, men särskilt på festivaler måste man ge allt man har.
– Du nämnde att ni återförenades igen `92 efter att ha särat på er i slutet på åttiotalet. Så här i efterhand, tycker du att uppbrottet skildrades allvarligare än vad det i själva verket var?
– Jo, en aning. För privat arbetade vi fortfarande en del ändå, och egentligen kunde vi väl bara ha tagit ett år ledigt istället eftersom vi bara behövde lite tid för oss själva, vi hade alla små barn vid den här tiden. Men vi var omgivna av folk som ville hålla igång maskinen, skivbolaget såg det bara som ett inkomstbortfall om vi inte höll igång. Så det handlade aldrig om att vi inte älskade varandra. Vi ville bara komma bort ett tag.
Skriven 2012-10-09
