Klicka på bilden, för att se hela bilden
En gång i tiden då åttiotalet var ungt chockade Sverigeaktuella W.A.S.P. etablissemanget och föräldrar överallt med sina sexuellt frispråkiga texter och bloddrypande shower, men allt gott(?) måste komma till en ände. För när fan blir gammal blir han religiös. Bokstavligt talat. Åtminstone ibland. Så är i alla fall fallet med ständigt frontmannen Blackie Lawless. Fansen behöver dock inte frukta ett urvattnat W.A.S.P. på landets klubbscener. Sångaren avverkar en show värd namnet i tre akter som täcker in hela den trettio år långa karriären.
– Yeah, vi ska försöka ge fansen variation, bekräftar han. Först gör vi ett set med låtar från de första fyra plattorna, sedan ett urval från The Crimson Idol och till slut en bunt blandade saker. Vi håller på i nästan två timmar, vilket är längre än vi någonsin gjort.
Utöver detta utlovar Blackie tre videoskärmar med olika bilder och videos som rullar på medan bandet spelar. Det är som att se fyra band samtidigt, skrockar han.
– Vi lever ju i informationsåldern, så därför vill vi ge kidsen en överdos av den varan. När vi spelar och tittar ut på publiken ser folk ut som fågelholkar, de vet inte var de ska titta eftersom det händer saker på scen hela tiden.
Så överdrivet mycket har dock inte hänt på albumfronten på senare tid. Nästan tre år har förflutit sedan senaste albumet Babylon såg dagens ljus 2009, och något nytt kommer inte förrän sent i vår.
– Egentligen skulle vi släppt en ny skiva i somras, men den blev bara större och större, så jag hade inget behov av att komma ut med den förrän den kändes helt färdig. Jag har aldrig gjort en perfekt platta även om jag försökt, men det är inom räckhåll nu. Bara en låt till behövs.
Rent musikaliskt vill Blackie placera de nya sångerna i samma fåra som de två senaste, Dominator och Babylon, vilket i klartext betyder tydliga referenser till de tidigaste skivorna både vad gäller tidlöshet och uppenbara refränger. Fast vad gäller lyriken väljer han förstås numera en helt annan väg än den som stavas tidiga signaturmelodin Animal (Fuck Like A Beast).
– Ja, de nya låtarna är ganska politiska. Jag gillar inte vad som händer i USA. Eller i andra länder heller. Som i Sverige. Jag dejtade en tjej där ett tag, så jag tycker jag har rätt i att ha en åsikt, och jag gillar inte vad jag ser. Jag tycker inte om att folk kommer till Sverige och suger ut systemet utan att ge något tillbaka.
– Många skulle hävda att det du säger inte är politiskt korrekt?
– Det bryr jag mig inte om. Se bara vart det tagit oss. Den politiska korrektheten förtrycker den fria åsikten. För mig är det en farlig utveckling. I USA garanterar konstitutionen friheten att uttrycka sig, och det gäller även impopulära åsikter.
– Något som säkert överraskar en del är att du är kristen nuförtiden. Hur gick det till?
– Saken är den att jag blev frälst när jag var elva. Sedan lämnade jag alltihopa som nittonåring på grund av allt hyckleri. Istället snöade jag in på det ockulta ett tag och gick ända bort till andra sidan. Jag blev desillusionerad och sökte för något jag inte kunde finna i tjugo år innan jag fick en uppenbarelse. Jag gick omkring och var arg på Gud, men sanningen var att jag var arg på mänskligheten istället. Därför bestämde jag mig för att hitta mina egna svar.
– W.A.S.P. fyller trettio i år. Hur ser du på er karriär idag? Ångrar du något?
– När du säger ”ångrar” tänker jag direkt på Frank Sinatralåten, du vet ”Regrets, I’ve had a few”. Alla som håller på så här långe åker oundvikligen berg och dal bana ibland, men om man överlever måste det betyda att man gjort fler bra saker än dåliga.
– På tal om de dåliga sakerna. Hur galet blev det på åttiotalet på en skala från ett till tio?
– Well, jag säger bara ingen rök utan eld. Den som får rykte om sig att vara mobbare har säkert också gett minst en kille stryk. Jag skriver en del om det här på vår site, och är ganska rak med vad jag upplevt. Vardagen kunde både vara otroligt händelselös och mer galen än någon kan tänka sig. Men jag överlevde det också gudskelov.
Skriven 2012-09-28
