COPENHELL 2012, dag 2 (lördagen den 16 juni 2012) med bland andra IMMORTAL, LAMB OF GOD och MARILYN MANSON

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Well, nu är det lördag och en ny dag med skinande sol har torkat bort allt regn. Tillbaka till brottsplatsen blev jag precis utanför ingången påtvingad att köpa en burk pilsner för kun ti kroner som säljaren med sin flakcykel sade. Jag behövde ingen längre övertalning för att falla för detta utan drack min pilsnerburk innan jag gick in. Den satt gott och det fick bli kvällens enda pilsner ifall någon nu någon trafikpolis läser detta. På min medhavda sittdyna (lite mesigt) satte jag mig och inväntade att Saxon skulle köra igång på stora scenen klockan 14.00. Att få dit ett stort band så tidigt var ett ganska bra knep eftersom då är många på plats och förutom att lyssna på musik köper väldigt många pilsner i 5-pack. Just det, höll på att glömma att jag tog en snabb sväng bort o kollade in danska bandet Redwood Hill på lilla scenen. Elak blackmetal med lite lugnare partier kan säkert bli bra när deras debutplatta kommer ut. Tillväxten av nya band verkar aldrig sina.

Saxon var bra, inget snack om saken. Ett antal hits framfördes från deras långa karriär och publiken jublade rejält mellan låtarna. Biff Byfords gråa hår börjar bli vitt och om tio år kommer han se riktigt cool ut såvida inte håret ramlar av. Med tanke på att de är headlinerband på många festivaler måste detta ändå varit lite konstigt för dem att köra som första band. Men bandet skulle flyga hem med en gång och fortsätta på sitt nya album. Det var ju nära till Kastrup om inte annat.

På scen stod nu ett gäng från USA som kallade sig för Dying Fetus (döende foster). De spelar ultrabrutal hardcoregrinddeathmetal eller något åt det hållet. Sången bestod av pig squeal, hederlig growl och dubbelpedal i 200 knyck. Pig Squeal är en sångteknik som går ut på att man drar in luft o låter som en plågad gris. Utan att förnedra genren är detta som en primitivare form av blackmetal. Eller, skit i vad jag tycker. Lyssna o avgör själv. Sitter just nu o lyssnar på nämnda band på Spotify och det låter inte speciellt vackert. Cerecloth på lilla scenen lyssnade jag på några minuter innan min mage tyckte att jag skulle prova en Happy Kebab. Såg på fredagen att köerna var milslånga till detta så det var kanske lika bra att få lite man nu när kön bara var fem meter. Det smakade alldeles utmärkt och för 45 danska kronor fick man rejält med kebab.

Nu var det dags för en av kvällens egna favoritband, Meshuggah som jag beskådat ett antal gånger men aldrig får nog av live. Tidigare framförande på mindre scener som KB och Mejeriet har alltid resulterat nästintill studiokvalitet på ljudet men förhoppningen att det skulle låta så bra på en så stor scen var inte så stora. Mina farhågor besannades men det lät ändå hyfsat bra. Lite klen sång kanske från Kidman, men helvete vilken brutal ljudbild bandet har. Sångaren ser helt psykotiskt ut med utskjutande haka och headbangande i en helt egen takt. Övriga medlemmar ser ut att vara i en helt annan värld i sina udda takter och fraseringar. Att bandet är populärt bland danskar är uppenbart när det skriker heja Sverige. Det är inte ofta man hör det i Danmark. Det blev både gamla och nya låtar under de 75 minuter jag stod längst fram och försökte stampa i takt med foten, vilket jag misslyckades med för det mesta. Massive music for the masses.

Allt gott har ändå ett slut och sen var det dags för finska Korpiklaani från Finland att ta över. Deras blandning av finsk umpa-umpa i tvåtakt med blytunga gitarrer och fiol och dragspel fick de flesta i publiken att börja dansa. Detta är musik som är gjort för att i fyllan dansa runt till. De kallar själva sin musik för vodka-metal och självklart tog de fram en vodkaflaska och berättade att det här var deras drivbränsle… största hiten heter naturligtvis Vodka, Beer Beer var en annan titel. Den uppskattades av publiken som fick se en premiärspelning av bandet på dansk mark. Kan tänka mig att många vill se dom igen. Perfekt partyband för att få igång stämningen på en fest. Synd bara att de förmodligen hade druckit upp all sprit.

Okej, nu måste vi vara allvarliga en stund. Att äntligen få se detta band live kan jämföras med en religiös upplevelse trots jag ateist. Visserligen spelade de i Umeå i vintras, men det kändes lite långt att åka dit. Fast nu var de äntligen här, Immortal från Norge. Blackmetalens urfäder och stilbildande för mängder av band. Jag säger samma sak som det stod på t-tröjorna som såldes på festivalen. Satan i Helvete! De öppnade med All Shall Fall från senaste plattan och hur många dubbelslag Horgh gjorde går nog inte att räkna. Besinningslöst ös och ändå en tyngd i musiken samtidigt som Abbaths mörka sång lade sig som en ond matta över scenen. Låtvalet sträckte sig från senaste plattan till de tidiga alstren och en galet snabb version av Battles in the North sprängde alla gränser. Abbath dominerar och ser ondskefull ut i sin grävlingsmålning men ändå gör han lite lustiga grimaser säkert fullt medveten om hur han ser ut och ter sig. I nästan 90 minuter fick vi Black Metal av högsta klass. Nu är det helt ok att avlida. Jag har sett Immortal live.

Trivium hette nästa band som skulle underhålla Copenhells metalheds. Det här bandet har jag aldrig hört innan. Men fan, det lät bra. Deras blandning av growl och ren sång med slagkraftiga refränger var inte alls fel. Nu var jag väl redan bedövad av så mycket musik på hög volym så att det började svårt att höra nyanser. Snygga gitarrsolon och taktfasta riff. Finns säkert någon där ute som kan göra en rättvis recension, men som ny lyssnare kommer jag garanterat att lyssna mer på dessa snubbar från Florida. Alltid kul när man upptäcker något nytt,

Jaha, klockan har hunnit bli 21.30 och tack o lov på kör Lamb of God igång sin show på betryggande avstånd på stora scenen. Helvete vilken volym!! Att det finns förstärkare som går till elva har jag hört talas om men mixerkillen måste haft ett mixerbord som gick till 12. Minst. Det positiva är att det låter grymt rent. Om än tokigt högt. Stilmässigt är det i Pantera med en rejäl släng av Meshuggah. Fast hårdare och kanske inte lika komplicerat. Publiken gillade garanterat det här bandet för det var ruggigt mycket folk som trängdes i pubikhavet. Nu är jag ingen Lamb of Godexpert så vilka låtar som framfördes låter jag vara osagt men tryck var det. När sångaren uppmanade publiken till att göra en circlepit fick han ett gensvar som han verkade nästan chockad av. Det var nästan så att hela publikhavet började springa i cirklar. Som en cyklon av människor som sprang runt. Grymt att se. Synd jag inte filmade. Bandet gjorde en lång paus och kom in igen men då hade många redan börjat förflytta sig till den mindre scenen för att se på Soulfly som skulle köra igång 23.00. Jag gjorde tvärt om jag gick bort o ställde mig som vanligt längst fram för att kunna se Marilyn Manson på riktigt och inte bara på en videoskärm. Så någon vettig recension av Soulfly kan jag inte ge. Jag hörde de på avstånd och någon låt kände jag igen då jag sett de några gånger tidigare. Det lät som Roots Bloody Roots som avslutning men jag kan ha fel. Att det svängde bra och var tungt betvivlar jag inte men ögonvittne till konserten var jag inte………

Att det skulle komma mycket folk som ville se Marilyn Manson var jag beredd på men redan en halvtimma innan så började det bli smockat. Med ett stadigt grepp om kravallstaketet stod jag pall och höll min plats. När klockan närmade sig 23 började himmeln att öppna sig på vid gavel och turligt nog hade jag den långa regnrocken på mig redan. Att ta på den med så mycket folk som tryckte på hade nog varit omöjligt. Nu åkte skynket ner framför scenen och Soulfly hade slutat spela o gissa hur trångt det blir när alla vill stå längst fram.

Marilyn Manson öppnade med Hey Cruel World från nya plattan och han röjde loss med en gång. Det är en suggestiv låt som håller igen rätt bra men brakar loss på sina ställen. Vidare med klassikern Disposible Teens. Det är väldigt enkla låtar med raka riff, men Marilyn Mansons inlevelse och sång skapar en dimension som lyfter det enklaste ackordet. Varje låt blir som en lite minipjäs där det teatraliska lyfter låtarna. Det kan räcka med små grejor. En mikrofon som ser ut som en stor kniv i en låt ger en extra dimension. Det går inte en låt utan att Manson antingen slår sönder något, kastar stativet i golvet eller puttar till basisten. Stackare…..I the Dope Show snortar han något och kastar ut resterande i publiken. Förmodligen inget olagligt men ganska provocerande. Han verkar ganska upphetsad då han juckar till det mesta på scenen.

Ja, provocera är ju den gode Manson bra på och det utnyttjar han både på scen och vid sidan om. Då kan jag bara rekommendera att läsa hans bok. Det förklarar lite varför han är som här. Boken är skrämmande och riktigt intressant. Men fan, tillbaka till konserten. Han ställde ju in för nåt år sen när biljetterna var inköpta till Malmö Arena så detta var verkligen en höjdare att få se honom live. Självklart körde han de sedvanliga covern av både Eurythimcs Sweet Dreams och Depeche Modes Personal Jesus. Irresisteble Hate Antem är kuslig när han på en talarstol sprider sin propaganda likt en viss snubbe med liten mustasch. Visuellt är konserten bra och det händer något hela tiden. Det blev kanske lite skrikigt med Mansons sång när det är så här live men samtidigt svårt att undvika i stridens hetta. Setlistan var väl ungefär som väntat med alla hitsen på ett pärlband.

Trots regn och allmän trängsel var det ändå kul att ha fått bevittna en av de stora provokatörerna som alltid gått sin egen väg. Jag kan inte svara på om hans form är bättre eller sämre än på slutet av 90-talet, men när han fick skulden för skottlossningarna på Columbine Highschool fick han allvarliga problem och konserter och turnéer blev inställda trots att han inte hade något med att göra. Efter cirka 80 minuter välte Manson stora delar av trumsetet och sen blev det inte så mycket mer.

Att komma till en ny festival är alltid kul och trots att banden är ungefär samma som på Sweden Rock Festival är det ändå mycket som skiljer. Det jag inte kunde se någonstans var band som hade signering eller höll presskonferenser. Något som var väldig svårt att hitta var vanligt kaffe. Tydligen dricker inte danskar kaffe i någon större mängd. Ifall arrangörerna bestämmer sig för att göra den här festivalen större finns det ju gott om utrymme att växa. Den ligger ju strategiskt med både Köpenhamn och Malmö runt hörnet. Om arrangörerna lägger lite reklampengar på festivalen här i Sverige borde den locka mer folk. Synd bara vädret blev skit framåt kvällarna.

Setlist

skriven 2012-06-23